En käftsmäll som inspiration för ekumeniska veckan

I den ekumeniska veckan kom jag att tänka på Paulus tillrättavisning till korinthierna. När några ville kallas ”Paulus lärjungar” och andra ”Apollos’”, svarade aposteln krasst: Är Kristus delad? En planterar, en annan vattnar, men det är ändå Gud som ger växten.

Här finns hela den ekumeniska rörelsens nerv: att inte samlas kring ett samfundsnamn eller etikett, utan kring själva tron – det gudagivna taket. I början räckte det att de kristna hörde till ”Vägen”, att de trodde på Jesus som inkarnerad Messias. Sedan var ”kristna” nog.

Men historien visar hur svårt det varit att samlas kring det minsta gemensamma. Splittringarna har avlöst varandra, nya namn har fogats till listan över samfund, och betoningen på vissa läror har skapat nya skiljelinjer.

Just därför är det värt att påminna om de ekumeniska framstötar som ändå format vår tid. I år markeras hundraårsminnet av det stora Stockholmsmötet 1925. Ärkebiskop Nathan Söderblom samlade då över 600 delegater från hela världen till ett möte om fred och kristen enhet. Den katolska kyrkan deltog inte, men ortodoxa kyrkor var med för första gången i större skala. Söderbloms vision var inte att vänta på fullständig enighet, utan att redan nu handla tillsammans för fred och rättvisa. För det fick han Nobels fredspris fem år senare.

Men ekumenikens historia är om sanningen ska fram inte bara fredlig. Samma år som vi firar minnet av Söderbloms möte påminns vi också om att det är 1700 år sedan det första ekumeniska konciliet i Nicea (i betydelsen samlandet av den kristna världen). Där fastslogs den första trosbekännelsen – och därtill ett antal anathemata, fördömanden riktade mot arianismen. Den som menade att Sonen var skapad och inte evig fick höra att hans lära var utesluten.

Ekumenik för enhet kan alltså också vara att markera vad som inte kan ta plats. Legenden berättar till och med att S:t Nikolaus, biskopen av Myra (ja, han vi känner som jultomten), blev så upprörd av Arius förkunnelse att han slog honom på käften. Om det är sant eller inte får lämnas åt historikerna. Men berättelsen illustrerar något viktigt: ekumenik har alltid handlat både om att sträcka ut en hand – och att dra en gräns.

När den utvidgade trosbekännelsen antogs i Konstantinopel 381 var arianismen på tillbakagång. Men nya splittringar följde, inte minst genom filioque-tillägget i väst, som ökade avståndet till de ortodoxa. Reformationen tusen år senare fördjupade fragmenteringen ytterligare och gav den katolska världen protestantiska utposter. Inte heller den ortodoxa världen har varit utan sina schismer.

I dag, hundra år efter Söderbloms initiativ, kan vi ändå tala om en ekumenisk revolution. Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet aktivt deltagit i ekumeniska samtal. Bannbullorna mellan öst och väst upphävdes 1965. År 1999 undertecknades den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, vilket gjorde lutheranernas huvudfråga till en klart mindre skiljelinje. Över hela världen firas nu varje januari ekumeniska böneveckor, där kristna från olika traditioner ber sida vid sida.

Men frågan återstår: vad får inte plats i ekumeniken? Kan en ekumenik som aldrig säger nej till något också säga ja till Kristus på riktigt?

I det digra program som den ekumeniska veckan erbjuder saknar jag möjligen något om gränser. Var drar vi dem i dag? Är det vid de nationalistiska stråken som tränger sig in i kyrkornas liv? Är det för stöd av politiska maktanspråk i Guds namn? När kyrkor tystnar inför makten? Är det runt strikt teologiska frågor kyrkan ska dra linjerna – men var börjar och slutar i så fall de?

Utan gränser riskerar ekumeniken alltså att förlora sig själv – men utan öppenhet riskerar den att aldrig bli av. Det är den ekumeniska paradoxen vi får leva med.

När Nathan Söderblom fick Nobels fredspris 1930 betonade kommittén att bedriften med att putta de kristna kyrkorna i en riktning av enhet var en grund också för världslig fred mellan nationer. Ett ord som klingar med minst lika stor tyngd i dag.

Som Jesus själv säger:

”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Hade de kristna alltid och i alla tider följt det budet, kunde vi säkert stoppat både större och mindre konflikter i världen.

Så länge vi håller fast vid våra etiketter och traditioner över kärleken till våra syskonkyrkor, är det ekumeniska samtalet fortsatt livsnödvändigt för att vi ska kunna närma oss varandra och tillsammans leva som Kristi kropp.

Så vad krävs för att ekumeniken ska nå fram till utopin om en helt enad kyrka? Är det ens önskvärt? Och hur ska den världsvida kyrkan försonas med alla gånger den höjt knytnäven mot fel mål- men ändå känna igen, likt kanske S:t Nikolaus, när rätt fråga dyker upp att måtta ett ordentligt slag emot - eller ännu hellre för.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se