Vad vill vi ska vänta en återkommande Messias?

Han satte aldrig sin fot i Israel, men från Brooklyn blev The Lubavitcher Rebbe, Mendel Schneerson, en inflytelserik gestalt för ortodoxa judar under 1900-talet och därefter. Än i dag är han djupt respekterad inom den judiska världen, särskilt i de chassidiska Chabadkretsar där han verkade.

Själv tänker jag sällan på Rebbe Schneerson, men häromdagen dök han upp i mina tankar, mitt i ännu ett försök att begripa det till synes ändlösa våldet mellan Israel och Palestina. Det finns nämligen en historia om hur Rebbe en gång, till den unge Benjamin Netanyahu, uttalade en profetia: att ”Bibi” skulle bli Israels sista premiärminister innan Messias kommer.

Man kan föreställa sig viss besvikelse bland de som väntar på detta varje gång ”Bibi” förlorat makten. Vad Netanyahu själv tror om den gamle rabbins förutsägelse är oklart. Men trots sin tveksamma religiositet har han gång på gång lutat sig mot Bibeln för att tolka sitt uppdrag.

Efter Hamas brutala massaker den 7 oktober förra året sade Netanyahu:

”Du måste komma ihåg vad Amalek har gjort mot dig, säger vår heliga bibel. Och vi kommer ihåg.”

Amalekiterna var det bibliska folk som anföll israeliterna på vägen ut ur Egypten – en evig nemesis. En symbol för absolut ondska. Sedan dess har retoriken på båda sidor blivit alltmer apokalyptisk. Inte bara politisk, utan kosmisk.

Även Hamas, liksom flera andra islamistiska grupper, tycks drivas av föreställningen att konflikten är helig. En plikt. Att Israel inte bara är en fiende – utan ett hinder för den värld Gud vill se. Såväl israeler som palestinier lever i skuggan av denna vision, där Gud är på varje sida – eller på ingen.

Civila används som mänskliga sköldar, vapen göms bland bostäder, och belöningar väntar i nästa liv. Det apokalyptiska narrativet verkar ha programmerat människor att överge det mänskliga för det omänskliga. Hur kan man annars förstå glädjedanser över döda barn, eller telefonsamtal hem där gärningsmän stolt berättar hur många de dödat?

Historierna är många. De kommer från båda sidor av denna smärtsamma konflikt.

Hur kan Hamas hålla kvar gisslan med vetskapen att det kommer kosta tusentals egna liv? Hur kan Israel stänga nödvägar, bomba områden där, om inte annat, risken är stor att även deras egna dödas? Låt oss även ställa frågan kring de märkbart begränsade ingångarna till Egypten.

Var man än tittar ser man hur ett redan prövat folk blivit föremål för en sista strids vaga syften.

För många svenskar är det apokalyptiska tankesättet främmande. Men läser man Håkan Håkanssons bok Vid tidens ände – om stormaktstidens mystiker Johannes Bureus – får man syn på vår egen historia. På 1600-talet betraktades Gustav II Adolf som ett lejon sänt av Gud för att bekämpa det katolska odjuret – Antikrist. Kriget sågs som en uppgörelse mellan gott och ont, och under lejonets framfart rapporterades glada ”tecken” på världens slut i hela Europa. Som att lejongestalten synts i trädstammar.

Idag hörs samma språk från delar av den evangelikala rörelsen i USA. Tecknen hopar sig för den ”klarsynte”. Döda barn överskuggas på betryggande avstånd av känslan att vara rätt vid Jesu återkomst.

Donald Trumps andliga rådgivare Paula White intervjuade så sent som i april Netanyahu och frågade rakt ut:

”Utifrån vad som sker – ser vi nu tecknen på att tiden går mot sin fullbordan?”

Det verkar finnas en märklig lockelse i tanken på en slutpunkt. En helig motor för strid in i det sista. Men det verkar aldrig lett till något annat än förödelse. När en annan grupp människor görs till hindret för Guds ankomst försvinner varje möjlighet till försoning. Då blir hatet heligt.

Kanske är det därför jag åter tänkte på Rebbe Schneerson. Inte för att jag ser Netanyahu som den siste premiärministern före Messias, utan för att själva idén om en slutstrid fortfarande styr hur människor tänker om världen. Oavsett om den kommer från en chassidisk rabbin, en evangelikal pastor eller en islamistisk martyr.

Men mot allt detta står ändå människan. Barnen i Gaza. Ungdomarna i kibbutzerna. De röster som ännu viskar om försoning när alla andra ropar på hämnd. De som vägrar offra sig på apokalypsens altare – vare sig i Guds eller nationens namn.

Chabad, Rebbens rörelse, bygger förresten fortfarande skolor och synagogor runt om i världen – som om framtiden inte är förlorad. Som om Messias vid sin återkomst lika gärna kan överraskas av mänsklig godhet, som av blodig strid.

För den kristne har han redan kommit en gång. Och förväntar sig att vi ska vara hans kropp – inte hans bödel.

Att påskynda Herrens ankomst beskrivs i Bibeln inte som att ta fram vapnen, utan med att leva heligt och med kärlek.

Kanske är det inte den siste premiärministern vi borde vänta på. Utan den första som vägrar spela med i det gamla, apokalyptiska dramat.

Rebbe Schneerson sa andra saker också. Som att Torahn(Bibeln) gavs endast för hela världens fred. Eller detta: 

”Om människor bara visste kraften av det goda – hur en akt av välvilja kan transformera hela världen”.

Se där, ett sant messianskt ord att verkligen sträva efter dag för dag. 
 

Robert Tjernberg

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.