Vi fick en stafettpinne av Stina Oscarson

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys svarar skribenten själv. 

I den snart stundande midsommardansen förekommer ofta sången om bönderna som sådde havre. 

Viljen I veta och viljen I förstå,

hur bönderna pläga så havre?

Sångens inledande fråga, i vad mån vi vill veta, om vi vill förstå kan förstås appliceras på annat än att så havre. Jag tänker att vi är många som i dag såväl vill veta som förstå vad det är som egentligen händer i världen. Sällan har så mycket ägt rum, parallellt, simultant, som det förefaller göra i vår tid. Det är lite, tycker jag nog, som att sitta med ett gigantiskt pussel framför sig där en hel del pusselbitar saknas. 

Det är faktiskt lite som i John Godfrey Saxes dikt om de sex lärda männen från Hindustan som försökte beskriva en elefant. Männen skulle beskriva elefanten utifrån egna erfarenheter. Det var bara det att männen i dikten var blinda. Beroende på vilken del av elefanten som männen undersökte så levererade de alla olika utsagor av undersökningsobjektet ifråga. 

Maximen lyder sålunda att hur mycket än männen från Hindustan ”viljen veta och viljen förstå” så gick de, som vi säger i Värmland, bet. 

Och jag tänker att vi är många nu som går bet i att förstå vad som händer och vad som sker i vår tid. Gamla ordningar och begrepp ramlar ihop lite som korthus utan att andra finns i stället. 

I en sådan här tid är det viktigt att kunna ta spjärn i gemensamma sanningar och värderingar, sådana som vi enats om är viktiga för oss. En sådan gemensam sanning är demokratin och det demokratiska samtalet. 

Stina Oscarson, som somnade in under långfredagen i sviterna av sin allvarliga anorexi, sa häromåret i en intervju att det demokratiska samhället trots allt är det bästa samhällsskick vi skapat för att kunna samexistera, trots olika åsikter, utan att puckla på varandra. 

Stina arbetade aktivt för att olika röster skulle kunna höras. Ibland blev hon anklagad för att vara, ja vi vet hur det ofta låter nu för tiden, ”extrem” när det enda hon eftersökte var att bredda samtalet med nyanser och att utöka sin och indirekt sina läsares för-förståelser. 

Stina valde bort den lockande tendensen att i tid och otid fördöma och stänga ute alla som inte tyckte på det vis hon själv var mest bekväm med. Det är en hållning som kräver ett inre mentalt arbete. Det är så lätt att dras med i en hållningslös anda vi i dag så ofta får ta del av, inte minst i det offentliga samtalet. Bäst kanske det kan illustreras med en annan midsommarsång – den om prästens lilla kråka:

Än slank hon hit och 

än slank hon dit,

och än slank hon ner i (åsikts-) diket.

Jag tänker att vi är många som kommer att sakna Stina Oscarson. Hon var en viktig röst. Samtidigt sträcks mot oss från Stina en stafettpinne: att värna det demokratiska samtalet; det demokratiska samhället med dess två grundpelare Tryckfrihet och Åsiktsfrihet. 

Den demokratiska samhällsidén är en modern företeelse, historiskt sett, med rötter i den judisk-kristna idétraditionen. Om vi ska bevara detta samhällsskick, detta samtal, så krävs i förlängningen att var och en av oss står upp för det av Voltaire inspirerade ordstävet: 

Jag delar inte din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. 

Det är en utmaning som heter duga. Den tarvar som sagt en hel del inre arbete och mycket mod. Men vad är egentligen alternativet? Jag menar om vi verkligen vill att även våra barn och barnbarn ska få växa upp i en demokrati – vad är alternativet?

Johan Bonander,
präst