Alla bodde de i Birgittahuset

I den eviga staden finns ett månghundraårigt svenskt arv som nu är mer aktuellt än någonsin, sedan Sverige fick sitt andra helgon i Elisabeth Hesselblad.

Hon levde och dog här i Birgittahuset vid Piazza Farnese. Uppe på takterrassen söker några svenska resenärer skydd från solen under tak med klängande grönska. Härifrån ser vi rent av två av tre akter ur Puccinis klassiska opera Tosca: Palazzo Farnese till höger om oss och bortåt vänster taket på kyrkan Sant’Andrea della Valle där dramat tar sin början.

Men så är det också precis i Roms centrum, en bit från en av Tiberns svängar. Vägen hit gick via antika och klassiska kvarter och strax bortom Pantheon och några svängar hit och dit tronar torget – piazzan – lugnt, så som det gjort genom århundraden. Det finns en stillhet här. Kanske är det nunnornas livsstil som avspeglas i den svalka som förnims här, bara ett stenkast från den ivrigt myllrande staden?

Och just på den här platsen bodde de alla: Heliga Birgitta, hennes dotter Katarina, drottning Kristina och Elisabeth Hesselblad.

Birgittahuset har ett gästhem, så någon sluten plats är det inte. Men i dag är klostret lite mer öppet än vanligt, för besökande pilgrimer som är i stan för helgonförklaringen. Vi är smågrupper som slussas in genom en sidoport i omgångar. En av systrarna tittar ut genom dörren och genast kommer vi in vid gästernas samlingssal. Väggarna är tunga och svala i hettan men förbi nunnornas skrivbord når vi en liten innergård där högtiden denna dag är stor. Här ligger moder Elisabeths stoft i en krypta och många faller på knä, ber där blommor redan är lagda och så är det förstås den obligatoriska selfien med mobilen som ska tas.

Här begravdes moder Elisabeth vid sin död 1957 men inför beatifikationen, saligförklaringen som är steget närmast helgonförklaringen, togs kistan upp och kroppen inspekterades. ”Som så många helgon, var hon i väldigt fint skick” berättar syster Marja-Liisa, något som jag hört fler än henne intyga tidigare. I helgonets kvarlevor finns den helige ande kvar, menar katoliker, och kanske är det därför som kroppen är så bevarad. En ”specialist” är den som kan inspektera en helgonkropp och ta reliker: Moder Elisabeth fick ny svepning och av den gamla skapades reliker (av den andra graden) och av höftbenet togs förstagradsreliker som den som bars fram på Petersplatsen vid kanoniseringen.

– Moder Elisabeth sa att alla kan känna Guds hjärta i sitt eget hjärta. Ett hjärtats konversion. Och hon talade alltid om hur vi kan be till samma Gud under samma tak, säger syster Marja-Liisa som gärna understryker moder Elisabeths betydelse för ekumeniken.

Själv kom syster Marja-Liisa hit till Rom och sedan 2007 bor hon här permanent. På svenska med omisskännlig finsk brytning berättar hon om livet i allmänhet och moder Elisabeth i synnerhet. Syster Marja-Liisa har en dag full av ovan brådska med alla besökare som vill höra historien, om och om igen, men tar sig ändå en stund i ett litet rum vid sidan av, och utstrålar det där blida lugn och vänliga leende som många av oss nog tänker sig att en nunna ska ha.

När nästa grupp kommer går vi ut i korridoren och ned i kyrkan: Det är överdådigt vackert, trots sin ringa storlek och blomsterarrangemangen är något utöver det vanliga. I en källarlokal bredvid ligger ett annat andaktsrum, helt olikt det förra. Det påminner mer om ett församlingshem i Sverige och faktum är att detta är ett kapell, S:ta Katarina som Svenska kyrkan, helt förfogar över. Moder Elisabeth var en ekumen att räkna med.
– Moder Elisabeth är en förebild för den kristna kyrkan. Också i dag, säger syster Marja-Liisa stilla.

Elisabeth Hesselblad, som kallades Maria i sitt civila liv, föddes i Västergötland, just där de arma trakter breder ut sig, som kallas Svältorna. Härifrån emigrerade fattiga torpare och bönder till Amerika under 1800-talet, en väg som också Maria följde. Genom en familj hon arbetade för i det nya landet kom hon i kontakt med katolska kyrkan. När de tillsammans reste till Rom skedde det livsomdanande för Maria.

Hon upplevde sig ledd genom den italienska huvudstaden och längs samma vägar som jag själv gått denna dag, nådde hon Piazza Farnese och Birgittahuset där hon knackade på. Intuition kanske en sekulär svensk skulle säga, helig ande eller kanske jungfru Maria, om en troende skulle beskriva samma sak.

Maria hade varit sjuklig hela sitt liv. Redan som flicka hade hon blödande magsår och när hon var i Rom bedömdes hon som döende. Därför återvände hon efter sitt första besök vid klosterporten, denna gång för att be om att få bo här. Och dö här.

Vid det laget, i början av 1900-talet, bodde det karmeliter här. Men deras kontemplativa livshållning, helt avstängd från omgivningen, var inte det Maria ville ha. Det var då hon gick till påven för att be om lov att istället få ikläda sig birgittinerdoket, mitt bland alla karmelitnunnor. Och påven förnekade inte en döende sin yttersta vilja. Men när han gett sin tillåtelse, säger historien att han tillade ”glöm sedan inte att dö”.

Den sjuka Maria var sängliggande i åratal. Men dog, det gjorde hon inte. I själva verket överlevde hon inte mindre än fyra påvar och hon bragde nytt liv i birgittinerorden och återtog Birgittahuset i sitt rätta namn.

– Moder Elisabeth var mycket modig. Mycket modig. Hon gjorde sådant som de i hennes familj aldrig gjort; åkte ensam till USA, hittade den katolska tron, konverterade. Hon fick mod genom Guds kärlek. Hon visade på Guds kärlek genom att ta hand om Guds jordiska familj, säger syster Marja-Liisa med det där stillsamma eftertrycket.

Hon leder oss uppför trappan, via en dörr som skiljer det vanliga livet från nunnornas inne i klausuren, klostrets stängda del. Hit släpps i princip aldrig besökare in. Via en smal hall når vi ett tvådelat rum och genast talar besökarna dämpat, med andakt. Här är moder Elisabeths sovrum. I den enkla järnsängen levde hon med sin svåra sjukdom i många år och det var här hon dog. I min enfald frågar jag syster Marja-Liisa om ingen bor här längre (ett fint rum som vetter mot Piazzan om jag inte misstar mig!) och jag inser det dumma i min fråga när jag ser en glimt av ett vänligt leende i systerns ögonvrå.

Detta är förstås en helgad plats. Johannes Paulus den andres, han som också blivit helgonförklarad, ämbetsdräkt hänger också här, skänkt som en hedersbetygelse till klostret. Och i förrummet finns förutom moder Elisabeths fantastiska läderarbeten också kärl och muggar ”ur denna smuttade moder Elisabeth på välling” står det textat med datum, på en lapp. De allra flesta dagar, de allra flesta år, är dessa dörrar stängda. Här inne vilar något av det som följer ett helgon.

En snirklig väg upp, via fantastiska glasarbeten och en inramad tagelskjorta komplett med rosett, når vi klostrets orörda delar. Det var här heliga Birgitta levde (den pimpade tagelskjortan var förstås hennes) tillsammans med sin dotter Katarina. Det var här i huset hon fick och nedtecknade sina uppenbarelser och det var också här hon dog 1373. I sovrumsfönstret står ett relikskrin med ett höftben. Återigen är det flera pilgrimer som faller i bön på ett stoppat knäfall vid sänggaveln.

Det var hit Birgitta kom, när hennes italienska väninna lät henne bo här. Huset testamenterades sedan till Vadstena kloster, som Katarina byggde upp, och redan då började det fungera som härbärge för svenska pilgrimer. Drottning Kristina blev sedermera husets beskyddare, även om hon började sin Romvistelse i palatset intill, det grandiosa Palazzo Farnese.

Och det var hit hon hittade, Maria Elisabeth Hesselblad, den sjukliga kvinnan från Västsveriges svältbygder. I dag är Birgittahuset och dess 36 systrar centrum för den del av birgittinerorden som moder Elisabeth grundade, som nu har kloster över hela världen, inklusive i Falun och Djursholm. Och Sverige har fått sitt andra helgon på 625 år. Men allt har sitt centrum i Birgittahuset vid Piazza Farnese.