Andlighetens cirkus i skarp berättelse

Vi längtar efter Gud, andlighet, överskridande, läkning, tröst, gemenskap, kärlek. Journalisten Anna, huvudpersonen i Fader vår, är inget undantag.

Mannen hon växte upp med och kallade pappa var inte hennes biologiske far. Nu är hon medelålders, utbränd och livet har prövat henne. På landsbygden lever Konrad som avlade henne. Han känner inte till hennes existens. Han har ett antal barn på bygden och är en skitstövel i allmänhet – tills han får en stroke och blir rullstolsburen, stum och förvandlad.

Kring honom uppstår en kult av sökare som anser att han utstrålar en helande kärleksenergi. Hans dotter Vendela och hennes väninna, tillika halvsyster Sara blir hans språkrör. De döper om honom från Konrad till Muni Ra.

Till allt detta ställer sig Anna skeptisk. Hon vill komma nära sin far som hon aldrig har känt och söker sig därför till Hagbraket, hans nedgångna hemman, men berättar inte att hon är Konrads dotter. I Vendelas ögon är hon enbart en journalist som vill skriva om Muni Ra och hans kärleksenergi.

Det är förstås bäddat för förvecklingar. Inger Edelfeldt skildrar dem med lust, humor och skicklighet. Är det som pågår på Hagbraket bara bluff, eller finns det substans i kraften som den slagrörde Konrad alias Muni Ra faktiskt tycks utstråla? Läsaren får förtroendet att göra sina egna värderingar. Vad Anna beträffar börjar hon vackla i sin skepsis. Inte så att hon nödvändigtvis ”tror” på Muni Ras gåvor och Hagbrakets mirakler, men hon betvivlar att allt bara skulle bygga på okritisk lättleddhet, illasinnad manipulation och vinningslystnad.

Vendela är en utsatt kvinna som försöker klara sig. Muni Ra blir hennes räddning. Om troende, både i new age-fältet och kristendomen, brukar det heta att ”ni söker ju bara tröst”, och visst. Vi är människor, alltså söker vi tröst. Alla med varsin lagflagga. När Svenska kyrkans lokala församling hissar varningsflagg inför det som pågår på Hagbraket är kanske även detta ett försök att klara sig.

Helt klart är det dessutom en kamp med gamla rötter. Kristendom mot folktro, landsbygdens outbildade häxkvinnor mot kyrkans akademiskt skolade folkfostrare, allt går igen. Inger Edelfelt gestaltar det med skärpa, värme och balans.

Hon tycks uppriktigt gilla också de mest tvivelaktiga av sina karaktärer, samtidigt som hon ser dem klart. Deras längtan är vår. Vi längtar efter ett nav i livet som vi kallar ”fader”, ”kärleksenergi” eller något annat vi behöver. Det är allmänmänskligt, så kanske skulle vi kunna lägga ner lagflaggorna. ”Jag är nuförtiden ett levande frågetecken.” Varför sträva efter att komma längre? ”Levande. Frågetecken.” Vackert så. Tillräckligt så. Kanske också fullbordat så.

Maria Küchen
redaktionen@kyrkanstidning.se