Balanserat om depressionens bråddjup

Bok: Hur jag dog, Niklas Ekdal, Brombergs.

En eftermiddag i november 2012 tar Niklas Ekdal hissen ner till källaren. Han lämnar vindsvåningen i huset på Södermalm med en datorväska i handen. Men det finns ingen dator i väskan. Den är packad med en liter naturell yoghurt och hundratals tabletter – Stilnoct, Oxascand, Theralen, Zopiklon…

Namnen på de vita pillerburkarna skvallrar om att Niklas Ekdal är en man som inte mår bra. Psykofarmakan som han packat ner i sin datorväska är antidepressiva, ångestdämpande och sövande. Väl i källaren sväljer han alla piller, varenda en sköljs ner med hjälp av yoghurten. Sen lägger han sig på betonggolvet, inväntar den välbekanta lätta yrseln som infinner sig med hjälp av benzodiazepiner och väntar på att dö.

Hur hamnade Niklas Ekdal i källaren? I vindsvåningen han lämnade fanns ju ett helt liv, ett gott liv, ett framgångsrikt liv, ett liv med barn och hustru, äventyr, kärlek och trygghet i en lagom blandning. I boken Hur jag dog försöker Niklas Ekdal besvara den frågan – för nu, fyra år efter självmordsförsöket, ter det sig obegripligt, surrealistiskt att han var så trött, så färdig, så uppgiven att han ville dö.

Var det den ihållande huvudvärken efter hjärnskakningen han ådrog sig under en fotbollsmatch två år tidigare som fick honom att ge upp? Handlade det om tidiga upplevelser i barndomen kanske? En kemisk reaktion? Ekdal varken finner eller ger några svar och det är en av den här bokens förtjänster: den lägger ingenting tillrätta. Ekdal accepterar att det inte finns några exakta svar och är klok nog att inte fabricera något.

Depressionen är demokratisk såtillvida att den drabbar fattig som rik, man som kvinna. Depressionen tar ingen hänsyn, och varken ära, berömmelse, pengar eller ens kärlek gör en människa immun mot ångest och självmordstankar.

Ekdals bok är stundtals smärtsam läsning, men mest är den nyktert resonerande. Utdrag ur journaler varvas med filosofiska resonemang om självmordet, interiörer från psykiatrin och minnen från Ekdals uppväxt, ungdom och karriär. Det är en svår balansgång att beskriva djup depression och livsleda på ett trovärdigt sätt och samtidigt hävda sig som intellektuellt fungerande varelse – men detta lyckas Ekdal väl med. Han är en lika säker stilist som kompetent samhällsanalytiker.

Niklas Ekdals bok är viktig. Om mannen som en gång placerats på tio i topp listor över Sveriges sexigaste män, som arbetat i krigszoner, som i decennier befunnit sig i den mediala hetluften kan bekänna en depression med åtföljande självmordsförsök kan förhoppningsvis andra män det också. Män och kvinnor drabbas lika av depression – men männen söker mer sällan hjälp. Därför dör också män i högre utsträckning än kvinnor för egen hand.

Niklas Ekdals berättelse om sig själv visar att det finns vägar tillbaka. Det är möjligt att resa sig från betonggolvet och ta hissen från källaren upp till det vanliga livet i vindsvåningen.