Bok: Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien, Karen Armstrong, översättning Peter Handberg (Natur & Kultur)

Går det att förstå våldet i världen? När nyheterna om ännu ett terrordåd med tiotals döda tränger undan de vanliga rubrikerna om krig med tiotusentals döda känns det som att fråga om fisken kan förstå vattnet. Är våldet helt enkelt vilka vi är?

Vi vill gärna hänvisa det till något som ”de andra” sysslar med – terroristerna, CIA, de galna eller de som bara är ute efter makt. Oavsett om vi skyller på ”religionen”, ”politiken” eller deras kultur/tradition/ras är vår instinkt för det mesta att söka förklaringar som rentvår oss själva.

Religionshistorikern Karen Armstrong ska ha en eloge för att hon inte faller in i detta i sin stora genomgång av våldets historia i religionernas värld. Likt varje människa som läst historia i tio minuter tar hon kraftigt avstånd från den synnerligen utbredda tesen att det är ”religion” som är roten till våldet. Trots det är hennes bok inte ett försvar för reli-gionerna utan ett försök att sortera upp – hur ska vi förstå hur olika motiv blandas och bryts och lever sida vid sida i en våldsam värld?

Armstrong skapar, utan att uttrycka sig så, en teori om religion och våld. Som historieskrivning är detta antagligen problematiskt, det bidrar till att nyanser försvinner, men det hjälper oss onekligen att förstå, vilket är värdefullt när vi skall betrakta vår egen tid.

Nej, roten till våldet finns inte i religionen. Snarare är det tvärtom. Roten till religiösa föreställningar finns enligt Armstrong i det faktum att civilisation utan våld inte är möjlig.

För att människor (till exempel en sådan som jag) ska kunna syssla med kultur, konst, politik eller religion krävs att någon annan gör grovjobbet. Civilisation innebär alltså i grunden orättvisa, och dessa orättvisor upprätthålls alltid med våld. Våldet är förstås brutalare och synligare i ett förmodernt imperium än i dagens liberala demokratier, men det betyder inte att våldet inte finns där. Vi skall återkomma till det.

Religionerna uppkommer i Armstrongs narrativ för att rättfärdiga denna ordning. Deras idé är att visa hur livet på jorden ska återspegla gudavärlden – som är ordnad så att vissa styr över andra. Lyd, du gör inte bara kungens utan gudarnas vilja!

Men så kommer brytpunkten i resonemanget. Alla de religioner vi har i dag har uppkommit som revolter mot denna typ av religion. På olika sätt försöker de hebreiska profeterna, Buddha, Jesus, Konfucius och Mohammed göra upp med denna gudomligt sanktionerade orättvisa och våldsamhet, och skapa en annorlunda ordning. Vi har alltså vad vi kunde kalla en ”default-religion” – religion som syftar till att upprätthålla en rådande orättvis och våldsam ordning – samt olika sätt att avslöja detta spel och etablera en annan världsbild.

Religionernas historia, liksom boken, handlar sedan om hur dessa två tendenser ständigt möts i nya kombinationer genom århundradena. Även om Indien och Kina får var sitt kapitel i början, ligger tyngdpunkten på kristendomen och islam. Armstrong visar på komplexitet och mångfald, hon vill ifrågasätta myter och tillrättalägga missförstånd. Och mycket klargörs, inte minst angående utvecklingen av jihad-tanken inom islam med alla dess förgreningar och variationer.

Samtidigt gör Armstrong en del märkliga tolkningar som väcker frågor. Till exempel presenteras Luthers tvåregementslära på ett sätt som jag aldrig sett motsvarighet till någonstans – och jag har ägnat en del tid åt att hitta alla de olika varianter som förekommer. Armstrong skriver: ”Gud, menade han, hade så till den grad dragit sig tillbaka från materiella världen att denna inte längre hade någon andlig betydelse”.

Och medan hon helt korrekt lyfter fram att inkvisitionen var långt mindre blodig än sitt rykte, väljer hon när det gäller korstågen att i stället för att på motsvarande sätt lyfta fram nyare nyanserande forskning citera dåtida vittnesbörd som inte drar sig för att överdriva. Även om det förekom fruktansvärda massakrer under korstågen är det knappast historiskt korrekt att korsfararna vadade i blod.

Det viktiga i Armstrongs framställning är dock att hon klart visar att vår tids ”sekulära” samhälle på inget sätt skiljer sig från alla andra ur det perspektiv hon beskriver. Även vårt globala samhälle är djupt orättvist och även i detta krävs mycket och brutalt våld för att upprätthålla ordningen, som nu vid Europas allt mer stängda gränser.

Och även om vi vanligtvis inte brukar kalla det religion finns även i denna ordning berättelser, ritualer och institutioner som fungerar legitimerande och aktivt döljer dessa orättvisor. Armstrong lyfter speciellt fram nationalismens blodiga historia, men mer kunde sägas om de typer av strukturellt våld (en term Armstrong använder mycket) som får oss att blunda för att våra telefoner, kläder och tv-apparater tillverkas under slavliknande förhållanden. Det behövs verkligt starka myter för att göra jeans som blekts till priset av andra människors lungor åtråvärda.

Upplägget i boken pekar mot en tämligen uppenbar slutsats – religion kan användas dels för att legitimera och till och med uppvigla till våld; dels för att motarbeta det, avkläda det dess rationalitet och väcka drömmar om alternativ.

Armstrong är religionshistoriker och betraktar alla religiösa traditioner lätt utifrån. För dem av oss som identifierar oss med just Jesus revolt mot det våldsamma samhället blir förstås perspektiven något annorlunda. Den bekväma men alltid lite oärliga vägen att plocka de goda bitarna ur den kristna traditionen och lämna resten åt sitt öde är en möjlighet. Det svårare alternativet, att fråga hur vi kan bekänna oss till denna tvetydiga tradition, och arbeta för att än en gång i dess namn ta upp kampen mot våld och förtryck är svårare.

Peter Hagman