Elisabeth Hjorth undergräver hierarkierna

I efterordet till sin nya roman skriver Elisabeth Hjorth att skildringen av de båda huvudpersonerna, Karin Boye och Ruth Kjellén-Björkquist, är att uppfatta som en fantasi, utan dokumentära ambitioner.

I det ena fallet, Kjellén-Björkquist, är något annat heller inte möjligt: om henne är nästan inget känt, förutom att hon var dotter till statsvetaren och högerpolitikern Rudolf Kjellén och gift med kyrkomannen Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare.

Men om Boyes dramatiska livsöde framstår som ett traditionellt och tacksamt romanstoff måste Kjellén-Björkquists, som det framställs här, betecknas som raka motsatsen.

Hennes tillvaro framskrider i det tysta i en ändlös serie vardags- och hushållsgöromål, noggrant avbockade om kvällarna i en anteckningsbok – ett trofast tjänande i kulisserna till den offentlighet där sådana som hennes make och Boye framlevde sina liv.

Ser man till samtidens och eftervärldens uppmärksamhet är Boyes öde lika stort och betydande som Kjellén-Björkquists inte är det.

Ett av Hjorths syften med romanen tycks mig emellertid, uppiggande nog, vara att undergräva just ett sådant värdeperspektiv. I den växelvisa skildringen av deras öden gör hon Kjellén-Björkquists vardagsbestyr till föremål för en minst lika närgången och ömsint uppmärksamhet som Boyes alla ”högre” bekymmer, vare sig de nu är politiska, litterära eller amorösa.

Det är en djärv estetik, i synnerhet som romanen inte har mycket till yttre intrig att falla tillbaka på. Men Hjorth ror det hela i land med ett imponerande lugn och en självklar auktoritet.

Inte minst har hon ett fint öga för den inneboende rikedomen och dramatiken i de små situationerna. Hon skriver också en mjukt följsam, impressionistisk prosa som med enkla medel fångar sinnesintryck och stämningar i flykten – och ibland låter dem spegla en hel livskänsla:

”Karin fortsätter ut ur stadskärnan söderut denna oktoberdag, när det känns som om någon vädrat och skakat ut himlen, den luktar ny och oanvänd. Mjuka skor, en kropp som säger ja varje gång foten tar i marken. Ibland räcker det med att vara vid liv för att finnas till.”

Någon sprickfri roman är det dock inte. Boye förblir som karaktär fången i sin egen myt, hur mycket romanens situationer än är uppdiktade.

Det blir också för entonigt, för mycket undergångsmusik över det hela när romanen – i samband med Boyes självmord 1941 och de mörknande krigsutsikterna – långsamt klingar ut i ett slutackord av ”is och tystnad”.

Världen fortsatte ju trots allt vidare – och med såväl Boye som Sigtunastiftelsen som alltjämt vitala delar av vår kultur.