Kärlekens envisa makt övervinner mörkret 

Sommaren 2016 när Stranger things släpptes på Netflix skulle min son fylla åtta år. När skolan började i augusti kom han hem och berättade om en otrolig tv-serie som alla såg och som han också ville se. Nej, måste se.

Men efter att ha läst på om Stranger things kändes det otänkbart att en åttaåring skulle se något så mörkt och sorgligt som den här nya serien. Så jag sade nej. Min son sade i sin tur att han MÅSTE se den. Det var väldigt, väldigt viktigt.

Jag frågade hur han själv tänkte kring att se något så mörkt, bitvis våldsamt och antagligen mycket läskigt. Timme efter timme av en serie skapad av vuxna som kanske inte hade jättekoll på hur det är att vara åtta år. Han svarade lugnt att han var redo. Han skulle klara det. Han behövde det.

Jag måste ha hört något särskilt i hans röst, kanske det där beslutsamma lugnet, för jag gick till slut med på att han skulle få se Stranger things. Men jag bestämde också att vi skulle se den tillsammans. Ett absolut villkor var att han lovade att inte kolla ensam eller med en kompis. Om det skulle visa sig vara för otäckt ville jag vara där så att vi kunde prata om det.

Något vi båda behövde

Vi valde en lördag då inget särskilt var planerat för de första avsnitten. Vi drog ned persiennerna mot solen utanför och baxade in tv:n i mitt sovrum. Lördagsgodiset hade vi i en skål mellan oss när vinjetten rullade.

Och det skulle visa sig att vi båda hade rätt. Det var mörkt, våldsamt och skrämmande, och samtidigt var Stranger things något vi båda verkligen behövde.

Serien utspelar sig i början av 1980-talet, i Hawkins, en liten sömnig, fiktiv amerikansk småstad. I centrum för berättelsen finns de 12-åriga vännerna Will, Mike, Lucas och Dustin. Vännerna hänger hemma i Mikes källare och spelar rollspelet Dungeons & dragons, där de själva är hjältar i en fantasivärld och skapar äventyr under spelets gång – nära men på behörigt avstånd från Mikes vanliga och hyfsat välfungerande familj.

Barndomens mättade melankoli

De cyklar tillsammans genom mörka höstkvällar, och den som någon gång känt den sena barndomens mättade melankoli, blandad med tryggheten och glädjen i att hänga med sina kompisar, är genast där med dem. Men så en kväll försvinner Will på vägen hem.

Den grammatiskt skeva titeln Stranger things är kanske en nickning till Lewis Carrolls Alice i underlandet. “Curiouser and curiouser”, säger Alice när hon fallit handlöst ner i kaninhålet och landat i en värld befolkad av underliga varelser där inga av den vanliga tillvarons lagar verkar gälla.

I Stranger things är det den känslige Will som faller ner i en parallell dimension genom en portal som plötsligt öppnat sig mellan världarna.

Förvrängd spegelbild

The Upside down, som denna parallella dimension kallas i serien, är en förvrängd spegelbild av karaktärernas småstadsvärld, fast utan ljus, värme och färg – och utan människor. 

Den befolkas i stället av monster som demogorgonen, en människolik varelse utan ögon men med en blombladsliknande gapande käft fylld av tänder och med hud som ruttnande kött. Ett smidigt rovdjur som jagar med hjälp av lukt och ljud.

Will går vilse i det okända Upside down och kan inte komma ut därifrån, och demogorgonen hittar i sin tur upp ur skuggvärlden in i pojkarnas vardagliga och skenbart trygga värld. 

Människans skuggsida

Wills vänner måste kämpa med allt de har för att hitta och rädda honom – deras kamp är seriens motor – men också för att bärga det som går att rädda av tryggheten i deras och deras familjers liv när ondskan kommer närmare och växer sig starkare.

The Upside down är förstås en symbol för människans skuggsida – allt det rovdjurslika och destruktiva som vi inte vill kännas vid och som vi fasar för att tappa kontrollen över. Mot det ställs karaktärernas starka vänskap och kärlekens envisa makt.

Seriens skapare Matt och Ross Duffer har oftare talat om sina populärkulturella förebilder som Stephen King och Steven Spielberg än om var de hämtat inspiration till seriens existentiella teman och inslag av myt och symboler. 

Kristen eskatologi

Men berättelsen om en ond makt som vill tränga in i världen kan uppfattas som en sorts eko av Uppenbarelseboken och kristen eskatologi. Liksom att räddning är möjlig genom kärlek och självuppoffring. Och för den som lyssnar efter dem finns det många sådana ekon genom hela serien. 

Skribenten: Erika Hedenström

Chef för Judiska museet i Stockholm

Tidigare projektledare på Forum för levande historia. Svenska kyrkans kultursekreterare. Kulturjournalist.

Stranger things handlar också om barndomens ofrånkomliga slut, som Will och hans vänner står inför. En påminnelse om hur skrämmande och påfrestande puberteten kan vara för ett barn, när man dras in i en vuxenvärld man inte förstår sig på och kanske inte riktigt är redo för. Kroppen förändras, rösten, tankarna, känslorna — allt rör sig framåt, oavsett hur mycket man vill stanna kvar i det man känner till. Allt man vet är ju hur det är att vara barn, och det är inte möjligt längre.

Fristaden borta

Jag minns exakt när något skiftade i mig. En dag kunde jag inte längre leka. Det gick inte längre att skapa fantasivärldar och stiga in i dem. Jag kunde inte längre leva mig in i leken, hur mycket jag än ansträngde mig.

Det som varit min hemliga superkraft, min fristad, var borta. Och jag förstod på en gång att det inte skulle komma tillbaka. Inte på samma sätt. Jag lade mig ner på sängen och grät i mitt ensamma flickrum. Hur skulle jag klara mig nu?

Hyllning till udda outsidern

Stranger things är också en hyllning till den udda, utsatta, egensinniga outsidern. Det här är deras serie. En av dem är Eleven, en märklig flicka med övernaturliga krafter som vännerna stöter på när de söker efter Will. Hon är på flykt från den hemliga forskningsanläggningen Hawkins National laboratory, där hennes telepatiska och telekinetiska krafter exploaterats av en vetenskapsman som vill utnyttja dem för sin egen vinning. 

Eleven kan inte alltid kontrollera sina krafter och har på så sätt råkat öppna porten mellan The Upside down och vår värld. En skildring så god som någon av hur vi människor många gånger själva skapar det som kan förgöra oss. 

Bibelns berättelser

Elevens gåva skiljer ut henne från de andra och gör henne i djupaste bemärkelse ensam. Bara hon kan bära utvaldheten och tyngden av den kraft som kan förgöra men som också är det främsta vapnet i striden mot ondskan. I serien offrar hon sig, bryts ned och återvänder till livet med förnyad kraft. Inte en regelrätt Kristusgestalt, men en gestalt som drar tankarna till Bibelns berättelser.

Egentligen borde en sådan trängsel av symboler och existentiella teman som i Stranger things inte funka. Men där satt vi i halvdunklet innanför de neddragna persiennerna och våra hjärtan bultade. Det som var udda och nördigt i oss fick vara med i gemenskapen med Dustin och Eleven. 

Vi var fruktansvärt ensamma och rädda tillsammans med Will, och vi kände modet växa med vännernas mod. Det som var skevt och fegt i oss blev vidrört. Våra sorger berördes av andras sorg när vi levde oss in i berättelsen.

Ljuset övervinner mörkret

Jag hade trott att seriens mörker var någonting jag behövde skydda oss mot, men det var genom att följa med Mike, Dustin, Lucas, Eleven och Will ner i mörkret som vi fick uppleva hur ljuset från deras vänskap övervann det. Och vi fick göra det tillsammans. Jag kommer alltid att vara tacksam för det.

Det höll i sig i två säsonger. Sedan spårade serien ut i splatter, trötta skämt och en obegriplig drift med kalla krigets geopolitik. Karaktärerna var inte längre barn, och barndomens magiska världar var inte längre åtkomliga vare sig för dem, för serieskaparna eller för oss som tittade. Och då var det egentligen över, i alla fall för mig.

Men vi tittade på säsong tre och fyra också, vartenda avsnitt, och vi kommer definitivt att se den nya säsongen som har premiär om några dagar. Och om det blir fler säsonger i framtiden kommer vi att se dem med. I evigheters evighet. Min son och jag. För gammal vänskaps skull.