Självklart gör det ont när du inte blir sedd längre

Ann Heberlein, Nina Björk och Åsa Linderborg - de tre kulturskribenter som gav upphov till debatten. Foto: TT, Mikael M Johansson

Det är inte fult att sörja sin forna skönhet. Och det handlar inte bara om männens blickar, utan om allmänmänskliga existentiella frågor.

Brita Häll om den långvariga skönhetsdebatten. 

Min lillasyster och jag var tonåringar och bodde hemma. Vi bytte om tillsammans i badrummet och hon – prickig av vattkoppor vid tillfället – tittade på min släta hud och citerade ur Höga visan: ”Vad du är skön, min älskade. På dig finns ingen fläck”.

Förutom att vittna om en bibelkunnig 14-åring, pekar denna historia på något som jag vill säga i den pågående skönhetsdebatten. Men först en ”detta har hänt”:

Tre kulturprofiler, Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk, har skrivit om hur svårt det är att inte vara snygg längre. De har fått smäll på fingrarna av debattörer som tycker att det där är en ytlig reaktion som inte passar sig för intellektuella.

Andra har sympatiserat med kulturkvinnorna och diskuterat det erotiska kapitalet, som ger en extra skjuts i livet och karriären för kvinnor men även för män.

Men till stor del har debatten präglats av ”döda budbäraren”. Vi vill inte bli påminda om hur stor betydelse utseendet har. Vi vill inte att feminister ska kapitulera inför sexistiska strukturer.

Vi kvinnor vill inte heller unna våra medsystrar att betrakta sig som snyggingar, ens före detta. Åtminstone inte om vi har haft svårt att bejaka den egna spegelbilden.

Andra människor får lättare upp ögonen för en vacker människa och värderar den högre. Hen blir sedd, älskad och tillskriven goda egenskaper.

Och här är jag tillbaka i det jag ville säga: Att skönheten är starkt kopplad till tre saker: 1) att jag blir sedd 2) att jag blir älskad 3) att människor tror mig om gott.

Det handlar inte bara om sexuell åtrå eller det manliga begäret. Det går mycket djupare än så. För även om skönhet allmänt betraktas som viktigare för kvinnor än för män, så håller detta på att förändras.

Och skönhetens funktion är densamma för alla. Nämligen att andra människor lättare får upp ögonen för en vacker människa och värderar den högre. Hen blir sedd, älskad och tillskriven goda egenskaper.

Lyckligtvis går flödet även åt andra hållet, så att den som tycker om dig kommer att uppfatta dig som attraktiv. Det är det vi lär av Höga visan, som min syster hade läst.

Brudgummen hyllar brudens utseende därför att han tycker att hon är underbarast i världen. Hon är vacker därför att hon är älskad.

Enligt denna kärlekens logik kan vem som helst vara skön, oavsett rynkor och tidigare skönhetsgrad. Men om man dessutom, som Heberlein & co, har haft påtagliga fördelar av sitt utseende och märker hur dessa håller på att försvinna, då är det mänskligt att deppa över det.

Lika mänskligt är det att deppa över ett livslångt skönhetsunderskott, upplevt eller befintligt. För vi är alla relationsvarelser. Om andra inte ser mig så ökar min existentiella ensamhet och mitt upplevda värde minskar. 

Brita Häll