Lek och skämt är kul och viktigt – men inte alltid harmlöst

Fotboll, särskilt Hammarby, är bra exempel på människans lekfullhet och kreativitet. Det menar författaren Fredrik Heiding. Här jublar Hammarbys Kennedy Bakircioglü efter 0–1 mot Jönköpings Södra IF i september 2016. Foto: Mikael Fritzon/TT

Visst kan det vara avkopplande med lek och skämt, men det kan också vara en omskakande erfarenhet, när de avslöjar sidor av oss själva som vi inte velat erkänna eller helt enkelt ­sätter vår vardagliga självkontroll ur spel.

Ola Sigurdson recenserar Fredrik Heidings Lek för Guds skull.

Den första oktober 2018 lade Hammarby­spelaren Kennedy Bakircioglü en frispark rakt i mål i mötet med IFK Göteborg. Ett vackert mål av en fotbollsprofil som spelade sin sista säsong. Men det som gjorde målet internationellt känt var det faktum att Bakircioglü firade genom att i farten lyckas fånga ett glas öl som en supporter slänger in från läktaren utan att det välter, ta en sipp och sedan springa vidare ned mot hörnflaggan. Jag såg matchen på tv: Blåvitts förlust uppvägdes något av det fullständigt osannolika ölfirandet.

I den svenske jesuiten, hammarbyiten och teologen Fredrik Heidings bok Lek för Guds skull: Lekfullhetens kreativitet, dygder och laster figurerar just den här scenen som ett exempel på hur fotboll – ”särskilt Hammarby” – är ett exempel på människans lekfullhet och kreativitet.

Sport, lek, spel och skämt är något positivt, eftersom de bidrar till människors behov av avslappning.

Om man får tro de historiker och antropologer som Heiding diskuterar går det kanske djupare än så: människan är till sitt väsen en lekfull varelse.

I sin populärt hållna bok vill Heiding studera lek och skämt och argumentera för att i kristen tro överbryggar leken motsatsen mellan lek och allvar. Till sin hjälp tar han, förutom historiker och antropologer, församlingsmedlemmar och teologer hämtade från den katolska traditionen, men också antika filosofer som Aristoteles. Grundfrågan är om lek är en dygd eller en last.

Den som läst Umberto Ecos roman Rosens namn (eller sett filmen) är bekant med några ganska utbredda fördomar angående religion och humor. Jesus skrattade aldrig, sägs det, och kyrkofäderna inklusive deras medeltida efterföljare var ett dystert gäng uttolkare av hans budskap.

Det stora värdet hos Lek för Guds skull är framför allt att den lyfter fram så många exempel på hur den kristna kyrkan, då och nu, inte alls är den glädjedödare som fördomarna förutsätter.

Denna humorlöshet har också den samtida kyrkan ärvt. Men genom att intervjua barn, skådespelare och nunnor vill Heiding tvärt emot den gängse bilden visa hur vanligt förekommande lek och skämt faktiskt är i kyrkan. Och genom att studera vad Thomas av Aquino och andra faktiskt skrivit och hur Franciskus av Assisi och hans kolleger bland heliga dårar uppträtt så finner han också stöd hos teologerna.

Evangeliernas Jesus, även om han inte uttryckligen skrattar i det bibliska vittnesbördet, både talar och uppträder på ett sätt som visar att han har humor. På högmedeltiden – tvärt emot dessa fördomar – var kyrkan starkt positiv till lek, sport och skämt.

Även den kristna liturgin är också den en form av lek. Det stora värdet hos Lek för Guds skull är framför allt att den lyfter fram så många exempel på hur den kristna kyrkan, då och nu, inte alls är den glädjedödare som fördomarna förutsätter. Det finns en teologisk legitimitet för lek och skämt som Heiding menar har sin grund i själva gudstanken.

Men hur drastisk är egentligen den lek och den humor som han finner i bibel, kyrka och teologi? Fotboll är en lek, det har hammarbyiten Heiding helt rätt i.

Det är emellertid en form av lek som den franske skriftställaren Roger Caillois (som Heiding refererar till) kallar en agonistisk lek: det finns en kamp eller ett tävlingsmoment som gör den till en strid. Därför är en förlust mot Hammarby alltid ett misslyckande.

Att Bakircioglü fångar ett glas öl är emellertid ett exempel på en aleatorisk lek som bygger på slumpen. Agonistiska lekar kan, som vi alla vet, lätt urarta. Samtidigt är fotboll inte bara en fråga om fysisk hälsa, laganda och underhållning utan handlar om att vinna, det finns förmodligen inget som är mer sövande än så kallade vänskapsmatcher.

I mötet mellan Bajen och Blåvitt lyckas emellertid slumpen ta loven av striden och även en blåvit supporter som jag kan uppskatta Bakircioglüs mål. Utan det slumpartade eller oväntade är det lätt att fastna i det antagonistiska.

Lekar och skämt är således inte alltid så sympatiska som Heiding gärna framställer dem. Aristoteles och stora delar av antiken menade att skämt och skratt nog var bra, men bara inom ramarna för ens självkontroll. Att skratta innebar att riskera att tappa kontrollen, och därför skulle fria män inte skratta för mycket eller låta sig skrattas åt.

Först den bibliska humor som Heiding kallar ”profetisk humor” som ifrågasatte status quo och vände allt upp och ner fick människor att inse att de lika gärna kunde vara skratt­retande själva som att de kunde skratta åt andra.

Att också skrattet kan vara antagonistiskt om självinsikten tryter är en insikt som lärjungarna i evangelierna fick lära sig.

Att tycka något är riktigt roligt är att vara ”utom sig” av skratt. Att verkligen leka och att skämta är en erfarenhet av att förlora sig själv i leken och skrattet, en erfarenhet av en mer radikal ”omvändelse” än vad som framkommer i Lek för Guds skull.

Visst kan det vara avkopplande med lek och skämt, men det kan också vara en omskakande erfarenhet, när de avslöjar sidor av oss själva som vi inte velat erkänna eller helt enkelt sätter vår vardagliga självkontroll ur spel. Också detta rimmar väl med en del teologiska insikter som hade kunnat fördjupa en annars sympatisk bok ytterligare.

Ola Sigurdson
professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med forskningsprojektet Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens

Fakta: Bok

Lek för Guds skull: Lekfullhetens kreativitet, dygder och laster

Fredrik Heiding

Artos