Dyslexin gjorde honom till tonsättare

Han är fortfarande student vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men redan etablerad som tonsättare av konstmusik. Beställningsuppdragen strömmar in och de kommande fem åren är han uppbokad för att skriva musik till olika körer, orkestrar men även till församlingar.

– Det är lite surrealistiskt att planera så långt fram i tiden, säger Jacob Mühlrad. Det sätter press på mig men innebär också en vila. Det är skönt att veta att jag har en inkomst. Jag är jätte­tacksam. Det är en dröm.

Den senaste beställningen kommer från Alexander Einarsson i S:t Petri kyrka i Malmö. Det är ett verk för tiostämmig kör, två viola, cello och kontrabas och ska vara klart till hösten. Lite bråttom, men ”jag tror att jag hinner”.

En beställning av Johannes Roslamo, solocellist vid Kungliga Filharmonikerna finns också, liksom ett verk för Radiokören som ska vara klart 2018. Lägg därtill en beställning på en violinkonsert för Christian Svarfvar som ska vara färdig 2019, så förstår man att dagarna är fyllda med musikaliskt arbete på avancerad nivå. Och konstnärligt skapande är ett hårt arbete som kräver uthållighet och fokusering, vilket styrks av påståendet att inspiration är för amatörer. 

– Det är en lyx när man får flyt och inspiration. Men det kan man inte förvänta sig. Jag försöker angripa komponerandet som ett nio-till fem-jobb. Det handlar om att sitta och kämpa från morgon till kväll.

– Benny Andersson sa att komponerande är ungefär som att döda en drake. Man får stå utan­för grottan och vänta tills draken kommer ut. Då hugger man.

Jacob Mühlrad är dyslektiker och hade stora svårigheter med att lära sig läsa och skriva noter. Nu fixar han noterna, men dyslexin finns kvar.

Kunde du tänka dig att du skulle bli tonsättare? 

– Absolut inte, men också ja. Jag hade en väldigt naiv ingångspunkt i musiken. Tyckte det var så kul och så självklart. Tänkte att det här går. Det tror jag är nödvändigt i en initial fas. Naiviteten och barnsligheten behövs för att man ska våga.

– Om man har lite tur och jobbar hårt så blir mer och mer möjligt. Då kan man släppa naiviteten. Då behövs den inte längre.

– Men i början trodde jag inte att jag skulle skriva stora orkesterverk. Känner mig fortfarande som en nybörjare när jag ska skriva på det tomma bladet.

Ändå är inte allt konstmusik i hans värld. När hiphoparen Silvana Imam för en tid sedan fick en Grammis för sin senaste skiva hade Jacob Mühlrad ett finger med i spelet. Han arrangerade musiken och de delar intresset för ljud och klanger.

– Vi är båda ljudnördar.

Silvana Imam har muslimsk bakgrund och ibland rappar hon på arabiska. Folk förstår inte, men tycker det är jättebra. Han säger att det är ljuden och hur hon fraserar som är det musikaliska. Hiphop brukar vara väldigt fokuserat på att texten berättar något. Men även där har det blivit ett intresse för klanger och hur det låter. 

– Jag har  precis samma infallsvinkel på körmusik, säger Jacob Mühlrad som är uppvuxen i en judisk familj. 

Han gick ofta i synagogan, reciterade och sjöng, studerade för rabbinen och deltog i ceremonier och ritualer. Denna bakgrund sätter spår i hans musik. Verket Silent Prayer som i januari i år uruppfördes i Berwald­hallen är komponerat utifrån en judisk gudstjänst där fagottens roll i stycket är att predika.

– Jag gör en abstraktion av en judisk gudstjänst. Den tysta bönen är den allra heligaste och den läses först högt och sedan tyst. Jag har inspirerats av ljudbilden som bildas i synagogan med det mumlande och hummande som skapas när någon läser tyst.

– Jag tycker fortfarande om att utöva riterna. Den judiska kulturen är viktig för mig. Det är mitt arv och varifrån jag kommer, säger Jacob Mühlrad