Erika Hedenström är känd av många radiolyssnare som frilansande producent för livsåskådningsprogram i P1 under flera år. I den rollen har hon fått träna sig, och andra, i att inte låta språket och uttrycket stå i vägen för grundbudskapet. Att finna former att förmedla tankar och ideér så att människor inte hindras att ta emot kärnan i det som förmedlas.
– Det är ett förhållningssätt som jag kommer att försöka behålla även i  mitt nya jobb, förklarar hon över en kopp te på ett kafé nära hennes arbetslokal på Söder i Stockholm.

Ett läge som nu ska bytas till ett annat, minst lika centralt, i Uppsala. Hon ska sitta i det som kallas ”Stallet” på ärkebiskopsgården. En fantastisk miljö som känns som en bonus, konstaterar hon. Från att vara fri företagare som kunnat driva sina egna frågor ska hon nu infogas i en större gemenskap där det finns en förväntan på vad hon ska göra. Men det är en utmaning hon känner sig lugn och mest förväntansfull inför.
– Det ska bli fantastiskt roligt att få ingå bland människor som driver saker – att få vara del av ett sammanhang som har en riktning. Jag har ju arbetat perioder för Svenska kyrkan tidigare, bland annat med kulturprojekt i Strängnäs stift, så helt ny är denna värld inte för mig.
Idéer och visioner för sitt arbete har hon men ser inte primärt sitt uppdrag att vara den som levererar färdiga lösningar utan mer den som lyssnar och reflekterar kring vad kyrkan kan och bör bidra med,  som egen aktör eller tillsammans med andra – i kulturlivet  såväl som i samhällsdebatten.
– Jag  ser mig som ett ställverk på en elcentral som ska koppla ihop en massa saker, förklarar hon.

I en tid där materialismen och ekonomismen styr ser hon kyrkan som den naturliga värd och den plattform som har råd och resurser att inbjuda till och föra de samtal som inte äger rum någon annanstans. Till exempel om frågor som: Vad utgör ett gott samhälle ? Vad behöver människor för ett gott liv? Vad är en människa ytterst? Vad går människans liv ut på? En plats där teologer, samhällsdebattör­er och konstnärer kan mötas.
– Att föra ihop människor på bred front till dialog om det etisk-existentiella förhållningssättet till samhällsfrågor – den högre idén om oss själva.
Plattformen kan vara Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg som hon har delansvar för, nya samtalsfora eller kyrkokonsten som också ingår i hennes ansvarsområde.
Särskilt roligt tycker hon det ska bli att skapa plattformar för samtidskonsten.
– Konsten och religionen har så mycket gemensamt genom sina former att när­ma sig det som inte kan sägas. Precis som gudstjänsten och bönen kan konstverk rubba oss ur våra invanda cirklar, vidga och öppna livsutrymmen.

Att konsten kan berika men också förmedla tro, har hon själv egna starka upplevelser av.
Hon berättar om när hon såg en kopia av den amerikanske videokonstnären Bill Violas verk  The messenger. Filmen visar först en vattenyta med en ljusfläck, efter en stund flyter en manskropp upp, han drar ett andetag och sjunker tillbaka.
– Verket var en enorm stark upplevelse för mig, ett omskakande vittnesbörd, just för att det var ordlöst, tror jag.
Även om kyrkan vill närma sig konsten, hur är det då med konstnärerna? Är intresset ömsesidigt?
– Mitt intryck är att det är större än vi kanske tror. Men det råder kanske lite för stor respekt för varandras områden, att man tror att det måste vara på ett visst sätt.  Jag är inte den som tycker att allt ska visas i kyrkan, men om man i uppdraget är tydlig med vad som är kyrkans utgångspunkt och sedan låter konstnären ha sin fria process tror jag det kan komma ut mycket intressant av det mötet. Ett ömsesidigt lärande.

In i sitt arbete tar Erika Hedenström inte bara sin professionella blick och erfarenhet utan också sin egen resa i att växa i tro och lärande.
Hon kommer från en sekulär arbetarmiljö där gymnasiestudier inte var en självklarhet. Däremot lästes det mycket i familjen. Redan tidigt hade hon definierat sitt framtida yrke som något där man fick tänka och skriva. Vägen dit har gått över universitetsstudier i praktisk filosofi och litteraturvetenskap, skrivarkurs på Biskops Arnö och radioproduktionslinjen på Dramatiska institutet varvat med att arbeta med barn och gamla.

En gudsrelation har hon haft så länge hon kan minnas. Gud som en realitet som genomsyrar världen och ett subjekt vilken hon står i relation till. En tid var hon på väg att konvertera till katolicismen, gick ur Svenska kyrkan, men insåg att hon inte riktigt hade klart för sig vad hon höll på att lämna, tyckte det var fegt och bestämde sig i stället för att ta reda på det. Ett sökande som pågår än och som ligger till grund för hur hon ser på sitt och kyrkans uppdrag:
– Att främja växandet. För mig är allt som har med mänskligt liv att göra en angelägenhet för kyrkan, och kyrkans uppdrag är att stå vid människors sida, att hjälpa oss att växa som människor.