Prinsessan Christina delar sin farmors hjärta för kyrkan och tron

Prinsessan Christina berättar sin farmors historia i boken
”Hon kallades Daisy”, utgiven i våras, hundra år efter farmoderns alltför tidiga död. Ut ur det förflutna kliver en högst levande kvinna, stark i tron och formad av sin tids nya tankar.

Nej, vi kommer ”aldrig i livet” att få läsa prinsessan Christinas memoarer eller höra henne i något Sommarprat. Hon har samma inställning som sin egen farmor kronprinsessan Margareta; hellre avbilda andra än låta sig avbildas själv.

Kyrkans Tidning möter prinsessan Christina och medförfattaren Carl Otto Werkelid i Engelska kyrkan i Stockholm, där Strandvägen mynnar ut i Gärdet. 1913 lade Margareta den första tegelstenen till kyrkan som sju år senare fick ett nytt glasfönster – till minne av henne själv, den döda kronprinsessan.

– Farmor var en viljestark kvinna och hon såg till att kyrkan kom hit till sin nuvarande plats, från Wallingatan där den plockades ned och byggdes upp på nytt. Hon gick gärna i mässan här, ett par gånger i månaden. Före gudstjänsten ville hon inte hälsa på någon eller bli hälsad på, hon ville vara en bland alla andra.

Prinsessan Christina pekar upp mot det blyinfattade fönstret och förklarar vad vi ser. Scenerna är hämtade ur Margaretas av Skottland liv, drottning på 1000-talet och helgon. På marken ligger en krona och handarbete, symboler för kronprinsessan, och stilen är tydligt influerad av Arts and crafts-rörelsen.

Sveriges kronprinsessa Margareta hade avlidit blott 38 år gammal i blodförgiftning och lämnat efter sig kronprins Gustaf Adolf och deras fem barn, den äldsta 14 år.

Kronprinsessan Margareta avled 1920, 38 år gammal. Hennes alltför korta, men innehållsrika liv, berättas av prinsessan Christina i den nya boken. Foto: Kungl hovstaterna/Bernadottebibliotekets fotoarkiv

Vem var hon, den unga engelska kvinnan, barnbarn till brittiska drottning Victoria, som mött Sveriges blivande kung på en bal i Kairo när förra seklet var ungt? Vilka strömningar formade samhället då? 1882 till 1920 var en omvälvande tid för både Sverige och Europa, en tid som kronprinsessan Margareta följde med i, driven av moderna idéer och ideal, som att amma sina barn själv, nykterhetskamp och en föreläsningsserie i socialpolitik på slottet.

– Allt började när vi skrev Dagar på Drottningholm tillsammans, säger prinsessan Christina. Jag hittade scrapbooks, klippböcker, som min farmor ägnat stor omsorg åt, böcker som jag aldrig sett tidigare. Jag blev eld och lågor och ville göra något av det. Vad hände i min farmors liv? Varför blev det som det blev?

Under långa dagar med läsning i Bernadottebiblioteket och Bernadottearkivet växte en stark, omtänksam och glad karaktär fram. En kvinna som tyckte om idrott, särskilt tillsammans med barnen, som älskade att måla och anlägga trädgårdar, som broderade och sydde, gärna kyrkliga textilier som antependier och mässhakar, som tog initiativ till insamlingar – som ljus till fattiga utan elektricitet under kriget, som lät sina unga söner brevväxla med krigsfångar i Tyskland.

Och i botten ”det fäste som farmor hade i den kristna tron, både på ett medvetet och omedvetet sätt var bestämmande och vägledande för henne och kom att prägla henne allt mer”, som prinsessan Christina skriver.

Prinsessan Christina visar sin farmors antependium som hon gjorde till Engelska kyrkan i Stockholm. I flera av Svenska kyrkans församlingar finns textilier som kronprinsessan Margareta skapade. Foto: Marcus Gustafsson

Författarparet har diskuterat mycket kring det särskilda ansvar det är att gestalta en historisk person, någon som levde i en annan tid. Hur skulle en sann och personlig bild tecknas samtidigt som det inte fick bli ett grävande på fel sida integritetsgränsen? Hur skulle saker tolkas för att förstås ur dåtidens perspektiv?

– Eftersom vår viktigaste källa varit hennes egna brev har vi kommit henne nära. Hennes sätt att uttrycka sig har vi direkt från henne. Vi har haft en avvägning och diskussion om vad som skulle vara med. Jag har flera gånger suttit och läst med tårar i ögonen, över hur mina farföräldrar möttes, deras omedelbara förälskelse. Djupt berörande är de ord som jag kan beskriva det med.

Ramberättelsen kände prinsessan Christina till, men inga detaljer var kända och anekdoterna hade inte berättats. Margaretas död tystade hennes man, även gentemot de fem barnen. Drottning Margrethe i Danmark, som också är barnbarn till kronprinsessan Margareta, uttrycker i boken att Gustaf Adolf blev alldeles förkrossad över hennes död, förstummad. Att tala om henne gjorde man helt enkelt inte.

– När jag som ung reste till Italien med min farfar och två kusiner, kom jag inte på tanken att fråga om farmor fastän jag så klart undrade. Man pratade inte så och det fanns ett respektfyllt avstånd till farfar. Det beklagar jag förstås nu när jag ser tillbaka med en vuxen människas ögon. Men det var så det var, säger prinsessan Christina.

Hon har själv liknande erfarenheter som sin pappa, faster och farbröder vad gäller att tidigt förlora en förälder. Hon var bara tre år när hennes och vår nuvarande kungs pappa omkom i en flygolycka.

Margareta och Gustaf Adolf, troligen sommaren 1915. Foto: Kungl hovstaterna/Bernadottebibliotekets fotoarkiv

– Jag minns inte att någon berättade att pappa var död, jag och min bror var ju så små. Det har förstås betydelse att förlora en förälder som liten, men det tog många år innan jag förstod att jag inte hade någon pappa.

– Det var först som vuxen jag började sakna. Man inser inte förrän efter en viss erfarenhet och mognad vad man har gått miste om. Jag minns inget av pappa. Vi hade ju familjen och så många människor runt om oss som alla gjorde så gott de kunde, och man pratade inte om de döda.

Carl Otto Werkelid inflikar att det var först under 1900-talets senare decennier som det blev vanligare, framför allt mer eller mindre offentligt, att tala om känslor som sorg och saknad.

Min mamma förlorade en högt älskad bror i kriget och min mammas yngste bror bodde svårt traumatiserad av kriget hemma hos oss på Haga. Man var fullt upptagen med att leva här och nu, man orkade inte tala om allt det svåra. Prinsessan Christina

– Vi måste komma ihåg att 1900-talet var ett extremt sekel, säger prinsessan Christina. Två stora krig med inte ens en generation emellan där människor drabbades svårt.

– Min mamma förlorade en högt älskad bror i kriget och min mammas yngste bror bodde svårt traumatiserad av kriget hemma hos oss på Haga. Man var fullt upptagen med att leva här och nu, man orkade inte tala om allt det svåra.

Vad tyckte dina syskon om att du skulle skriva boken om er farmor?

– De tyckte inte alls om det, det där är ju fullständigt onödigt, sa de. Men nu när boken är klar och de har läst den, är de riktigt glada över den och det känns väldigt roligt.

Prinsessan Christina har fem barnbarn som fortfarande är ganska små och som inte har börjat fråga om sin farmors släktingar.

– De har svårt att ens fatta att min bakgrund inte är som alla andra farmödrars. Men en av mina söner är intresserad och nu med internet finns stora möjligheter att söka information. Han såg till exempel min morfar i preussisk paraduniform på nätet, också ett märkligt liv.

Du hittade din farmors trädgårdskängor i ett förråd på Stockholms slott, vad kommer dina barnbarn att hitta efter dig?

– Jag vet inte! Även om jag rensat och städat som många andra nu under pandemin, tror jag inte att jag går så långt som min mor som bad oss bränna hennes brev och papper när hon dog. Där tror jag att det finns en generationsskillnad. Då var det mycket av ”efter mig ska inget finnas kvar” och där är inte jag.

Varje dag broderar prinsessan Christina en stund,”korsstygn och halva korsstygn, det är en terapigrej för mig”. Broderierna köper hon oftast från England som hon kallar broderiets hemland.

Efter sin död blev kronprinsessan Margareta ihågkommen av församlingen i Engelska kyrkan i Stockholm, som uppförde ett fönster som en minnesgärd över hennes liv. Foto: Marcus Gustafsson

– Mina barn undrar vad jag ska göra med alla färdiga broderier, sälj dem på auktion, gör en utställning, säger de. Men det är själva görandet som är det roliga, inte resultatet. Det är hur kul som helst, men det blir ingen utställning, kan jag säga.

– Jag är inte alls som min kusin, dronning Margrethe, som är så oerhört kreativ. Hon ritar och skapar även själva textilierna, ofta kyrkliga som är så stiliga. Jag följer färdiga mönster.

Prinsessan Christina berättar att hon har en personlig tro som tar sig uttryck på olika sätt. Hon är aktiv i sin hemförsamling, hovförsamlingen, där hon var ledamot av kyrkorådet i många år. I dag är hon ordförande i kyrkstämman och bollplank för kyrkomusiken i församlingen.

– Jag är road av musik och har ständiga diskussioner med vår hovorganist vad som ska och inte ska spelas.

Hon sjöng länge i kör, men har svårt att välja en favoritpsalm.

Vi återvänder till farmor Daisy där vårt samtal började. Om allt går enligt plan kommer en utställning med tonvikt på hennes målningar att visas på Stockholms slott så snart det ges möjlighet med hänsyn till pandemin.

– Jag tror att farmor hade påverkat oss alla om hon hade fått leva längre. Hon visste att hon hade stora förväntningar på sig när hon kom hit, men hon lyckades leva upp till dem. Vi båda som arbetat med boken slogs av hur mycket hon hann med under sina 38 år.

På gräsmattan på Sofiero sommaren 1917. Sigvard, Bertil, mamma Margareta med Carl Johan i knäet, Ingrid och Edmund, som prinsessan Christinas pappa Gustaf Adolf kallades i familjen. Foto: Kungl hovstaterna/Bernadottebibliotekets fotoarkiv

Fakta: Prinsessan Christina

Född: 1943

Syskon: Carl XVI Gustaf, systrarna Margaretha, Birgitta, Désirée

Bor: Stockholm

Familj: man, tre söner och fem barnbarn, 5–7 år

Aktuell med: Boken Hon kallades Daisy – att finna en farmor, medförfattare Carl Otto Werkelid

Fakta: Kronprinsessan Margareta

Årtal: Född 1882 i England, död 1920

Farmor till: prinsessan Christina

Gift med: Gustaf Adolf (senare kung Gustaf VI Adolf)

Barn: Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan

Fakta: Biografin

Boken Hon kallades Daisy. Att finna en farmor (Bonnier fakta) är skriven av Prinsessan Christina tillsammans med
Carl Otto Werkelid.