Kultur

Så blev Mazahr Makatemele, 16, "Svarta Sara"

Mazahr Makatemele – mer känd som ”Svarta Sara” – var 16 år gammal när hon kom till Kalmar från Sydafrika 1862. Genom Svenska kyrkan hittade hon tröst i den nya i tillvaron.

Kyrkans Tidning berättar historien om vem hon var och hur hon hamnade i Kalmar.

År 1874 bildades Svenska kyrkans mission som en del av Svenska kyrkan. De första åren handlade det mycket om Sydafrika där man 1876 upptog mission med uppdrag att sprida evangeliet om Jesus och stå på de utsattas sida. Man skulle också ”kristna afrikaner och civilisera dem enligt västerländskt mönster.”

Missionen ägde rum främst i Natalprovinsen som styrdes av boer. De var europeiska kolonisatörer med holländskt påbrå och hade tagit över den ekonomiska makten i provinsen genom att förslava urbefolkningen och ta deras land.

I samma provins som missionen verkade, föddes Mazahr Makatemele år 1846. Mazahr levde där med sin familj fram till mitten av 1850-talet när byn plötsligt attackerades av slavjägare. Större delen av hennes familj dödades, skadades eller tillfångatogs som slavar. Mazahr blev själv skjuten och tillfångatogs som slav. Hon hamnade hos olika boerfamiljer som behandlade henne mycket illa. I transkriberade intervjuer har hon beskrivit hur hon misshandlats.

”De piska sådant så! Åj, åj! Binda mina armar med kedjor och slå så illa så ... Jag skrika sådant så!” ska Mazahr ha sagt enligt ett samtal som finns nedtecknat i häftet Andliga sånger som gavs ut av Kalmar Missionsförening 1865.

Mazahr såldes och köptes på slavmarknader flera gånger innan hon till sist hamnade hos den välbärgade, småländske affärsmannen Alarik Forssman och hans familj. Hos familjen ska Mazahrs tid som slav ha upphört och hon anställdes som piga.

När de lade till i Kalmars hamn kom folk springande till hamnen för att titta på Mazahr och Dina Maria. I den småländska kuststaden hade de dryga 8 000 invånarna troligtvis aldrig tidigare sett en svart person.

Under slutet av 1800-talet hörde inte svenskar i Sydafrika till vanligheterna men i samband med Svenska kyrkans mission, blev Sydafrika ett av många länder som svenska kristna visade intresse för. Karin Sarja, kyrkoherden vid Svenska kyrkan i Gävle, har skrivit avhandlingen Ännu en syster till Afrika.

Trettiosex kvinnliga missionärer i Natal och Zululand 1876–1902. I den skriver hon bland annat att västerländska kyrkor och samfund hade som målsättning att kristna den ledande ursprungsbefolkningen för att nå större grupper. Även Sydafrikas diamant- och guldfyndigheter bidrog till att svenska emigranter ville in i landet.

Alarik Forssman förverkligade sin dröm om en svensk jordbrukskoloni. Med stöd av staten, militären och brodern Magnus som var lantmätare, lade han ursprungsfolkens jord under sig och blev den största markägaren i Transvaal.

Men i Mazahrs fall var det inte missionärer som förde henne till Sverige, utan mötet med Alarik Forssman. Han hade utvandrat till Sydafrika i mitten av 1840-talet med drömmen att etablera en svensk jordbrukskoloni som han kallade Scandinavia.

När Alarik Forssman 1862 återvände till Kalmar med sin familj för att rekrytera småländska arbetare till sin koloni, tog han med Mazahr och Dina Maria, en annan svart ung kvinna som också arbetade som piga hos familjen. Den 16-åriga Mazahr var gravid, men under vilka omständigheter hon blivit med barn och vem fadern var är okänt.

Resan från Sydafrika till Kalmar tog flera månader. När de lade till i Kalmars hamn kom folk springande till hamnen för att titta på Mazahr och Dina Maria. I den småländska kuststaden hade de dryga 8 000 invånarna troligtvis aldrig tidigare sett en svart person.

Familjen Forssman stannade några få månader i Kalmar innan de återvände till Scandinavia med ett fyrtiotal småländska lantbrukare och hantverkare. Dina Maria följde med tillbaka till Sydafrika men Mazahr, som precis fött en dotter, stannade kvar i Kalmar. Dina Marias öde i Sydafrika är ovisst – kanske fortsatte hon att jobba som piga hos familjen Forssman.

Alarik Forssman förverkligade sin dröm om en svensk jordbrukskoloni. Med stöd av staten, militären och brodern Magnus som var lantmätare, lade han ursprungsfolkens jord under sig och blev den största markägaren i Transvaal. Men kolonin blev inte långvarig. Troligen var flerårig torka i området och dålig utrustning några av orsakerna till misslyckandet.

I Kalmar befann Mazahr sig i ett utsatt läge – hon var ensam med ett nyfött barn i ett okänt land. Hon fann stöd hos den fromma lokala läsargruppen. En av centralfigurerna inom läsarkretsen och missionsområdet i Kalmar var handelsmannen Carl Johan Borell som tillsammans med hustrun Marie Josefina tog sig an Mazahr.

Enligt författaren Per Anderö, som skrivit en bok om Mazahr, svepte en väckelsevåg över landet under 1800-talet. Den nyevangeliska väckelsen predikade om pånyttfödelse genom omvändelse – tankegångar som ärvts från pietismen. Mazahr, som efter en kort tid i Kalmar övergav sin sydafrikanska religion för den kristna läran, var ett lätt konverteringsobjekt.

Sara var en stark kvinna som kom till Kalmar redan som 16-åring. Vi är stolta över henne.
- Birgitta Linåker, kyrkogårdsförvaltningen i Kalmar

Hon döptes in i den svenska kyrkan och fick namnet Sara. I folkmun blev hon känd som ”Svarta Sara” – ett smeknamn som används än i dag. Doptillfället – när en svart kvinna döptes in i lilla Kalmars domkyrka – var unikt och kyrkan fylldes till bristningsgränsen, skriver Per Anderö.

– Att man döpte sig var egentligen ingenting märkvärdigt eftersom kyrkan på den tiden var en självklarhet – det fanns inget annat alternativ. Det som var speciellt med Svarta Sara var att den främmande världen plötsligt fanns så nära, berättar Peter Wänehag, kyrkoherde vid Svenska kyrkan i Kalmar.

Den person inom läsarkretsen som kom att bli Mazahrs fasta punkt i tillvaron var Cecilia Fryxell, föreståndarinnan för den kristna flickskolan Rostad. När Mazahrs dotter döptes, fick hon namnet Emelie Cecilia Maria Boy efter Cecilia. Men alla kallade flickan för Millan.

Mazahr fick jobb som tjänsteflicka på Rostad. Millan studerade där med en utbildning som bekostades av Cecilia. Hon utmärkte sig i skolan med högsta betyg och var mycket musikaliskt begåvad. Som vuxen blev Millan en uppskattad pianolärarinna samt en skicklig sömmerska.

En av 1800-talets främsta psalmförfattare, Lina Sandell, skrev 1896 väckelsesången ”Där uppe ingen död skall vara”, som sägs vara inspirerad av Mazahr. Sången beskriver hur den sjuka ”lilla svarta Sara” längtar upp till Gud och kan uthärda alla livets mödor i tron på himmelriket.

År 1883, efter en tids sjukdom, somnade Cecilia in. Mazahr var vid hennes sida och ska ha blivit mycket sorgsen över vännens bortgång. År 1900 dog Millan av njurinflammation, endast 40 år gammal. Hon var ogift och lämnade inga barn efter sig. Tre år senare gick även Mazahr bort i sviterna av en komplicerad lunginflammation. Även hon ogift.

– Svarta Sara var en medborgare som man var stolt över. Hon var en pionjär på olika sätt och hon hade ett mycket gott anseende i Kalmar, berättar Peter Wänehag.

”Kafferkvinnan” står det på gravstenen i Kalmar. I fjol satte kyrkogårdsförvaltningen upp en förklarande skylt. Foto: Rafaela Stålbalk Klose

Mazahr, Millan och Cecilia ligger alla begravda ett hundratal meter ifrån varandra på Södra kyrkogården i Kalmar.

På Mazahrs gravsten står det ”Kafferkvinnan Sara. Död 1903.”

Termen ”kaffer” kommer ursprungligen från arabiskan och betyder ”hedning” eller ”icke-troende.” Ordet fick en starkt rasistisk innebörd under apartheid i Sydafrika, där det användes nedsättande om svarta människor. Varför det står ”kafferkvinnan” på Mazahrs gravsten är okänt. Som döpt in i den svenska kyrkan borde hon inte ha ansetts vara icke-troende. Men det är oklart om man kände till ordets ursprungliga innebörd.

Även om Mazahr gick bort för mer än 100 år sen, är hon långt ifrån bortglömd i Kalmar. Hennes gravsten har lockat många besökare genom åren. När Kalmar konstmuseum 2017 bjöd in en grupp afrikanska konstnärer till utställningen Djupt Minne, besökte ett antal sydafrikaner Mazahrs grav.

De fängslades av hennes öde men chockerades över ordet på gravstenen. Konstnärerna bestämde sig för att hålla en ”vaka” för Sara. Minnesstunden väckte både starka känslor och frågor runt kolonialism och historiskt ansvar. Konstnärerna ifrågasatte bland annat hur kyrkogårdsförvaltningen kunde låta det kränkande ordet stå kvar utan vare sig förklaring eller kontext, som om det vore ett neutralt epitet.

Under våren 2018 satte Svenska kyrkan i Kalmar upp en metallskylt vid Mazahrs gravvård. Skylten förklarar ordet ”kaffer” och beskriver kort Mazahrs livsöde. Minnesceremonin samlade ett hundratal kalmariter, mestadels från den äldre generationen, som fick lyssna på tal, titta på kyrkogårdsteater och lyssna på sydafrikansk musik. Birgitta Linåker från kyrkogårdsförvaltningen i Kalmar var en av talarna:

– Sara var en stark kvinna som kom till Kalmar redan som 16-åring. Vi är stolta över henne och sätter upp detta minnesmärke så att även andra också ska få veta vem hon var.

Fakta: Lina Sandells psalm om Mazahr

Lina Sandell skrev en psalm om Mazahr Makatemele.

Den trycktes senaste gången 1981 i den laestadianska sångboken Sions sånger. De två sista verserna lyder:

Allt svagare ännu blir rösten:

”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –

Och ingen död” – och med den trösten

Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara

Ur harpan fram med fröjdfullt mod,

Ty se, den lilla svarta Sara

Var hvit och skär i Lammets blod!

Rafaela Stålbalk Klose

redaktionen@kyrkanstidning.se

Läs vidare