Skräck, superkrafter och sakrament

En 16-åring som varit instängd med sin pappa hela livet.

En 14-åring som smyger i väg till konfirmationsundervisning mot sin mammas vilja.

Det blir spännande med magiska inslag när författarna Gustav Tegby och Ann-Sofi Forsmark skriver sina första bidrag till ungdomslitteraturen.

Alla du rör vid dör. Det kanske bara är något du fått för dig. Eller så blir du på riktigt en mördare bara du tar någon i hand. Gustav Tegby gör det rejält svårt för sin huvudperson Elin, 16. ”Det blir en bättre historia på det sättet”, säger han.

Elin bor i Umeå, precis som Gustav Tegby gjorde som barn. Men hennes uppväxt är annorlunda, avskild från samhället med sin pappa som enda sällskap. Pappans förklaring till att hon inte får gå i skolan och hela tiden måste hålla sig tätt intill honom är att hon är född med en förbannelse som kallas Beröringen. Om hon tar i någon kommer den personen att dö så fort den flyttat sig mer än 30 meter bort från henne. Det var så hennes mamma dog.

– Ursprunget till boken var en diskussion på en fest om superkrafter, hur märkligt det är att så fort någon får en superkraft så är den ofta funktionell och konstruktiv. Borde det inte uppstå en massa värdelösa och jätteopraktiska superkrafter? Det var efter det som jag kom på det scenario som jag laborerar med i boken, säger Gustav Tegby.

Han funderade också över hur superhjältar alltid brottas med upplevelsen av utanförskap. De känner sig förbannade trots att de har fantastiska gåvor som vem som helst skulle avundas dem. Känslan av att vara fel och inte passa in skulle vara mer begriplig om den övernaturliga gåvan vore farlig och skrämmande.

Dessutom kunde Gustav Tegby genom berättelsen om Elin och Beröringen skildra ett mer uppenbart allmänmänskligt tema:

– Jag ville återskapa känslan när jag själv var i tonåren, en känsla som aldrig riktigt lämnat mig, att längtan efter mänsklig närhet är en så stark drivkraft och samtidigt något av det läskigaste som finns.

– Vid någon tidpunkt kommer ett existentiellt uppvaknande att man har makten att skada andra människor. Makten att göra gott men också ont. Och att det är så lätt att göra det bara av obetänksamhet, utan onda avsikter utan bara för att man längtar efter att höra till. I Elins fall blir det bara lite mer bokstavligt.

Första meningen i boken är drastisk: ”Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag”. Gustav Tegby är själv ända sen tonåren förtjust i bladvändarlitteratur, böcker som direkt väcker läsarens sug efter att läsa vidare. Det är viktigt för honom att litteratur i första hand är underhållande och fängslande. Men han vill ändå att det ska finnas underliggande teman och frågor som läsaren kan fundera över i efterhand.

Det handlingsdrivna skrivandet är också något Gustav Tegby skolats i som dramatiker. Han är författare till ett tjugotal pjäser för scen, radio och tv. Ofta med inslag av skräck. Ibsens Gengångare blev i hans version Gengångare & Zombies. För några år sen var han en av skaparna till den fiktiva thrillerserien i P3, De dödas röster.

Vi lever i en fragmentarisk och individualistisk tid. Men behovet av ett kollektiv finns kvar. Och det kommer att fyllas på något sätt.

I boken Beröringen består skräcken inte bara i en möjlig ond superkraft utan även i vad andra människor vill att hon ska använda den till. Elin förföljs för sin förmåga, men det finns också karaktärer som ser den som en möjlighet. Som drivs av en vilja att göra skillnad i samhället, en aktivistisk mission. Eftersom det inte finns någon tilltro till politiken, tänker de ta saken i egna händer. Och de vill ha hennes hjälp.

Det uppdraget kan bli ett svar på Elins längtan efter gemenskap. Det erbjuder också en tolkning av Beröringen som får hennes värld att verka lite mindre konstig och hopplös.

– Om en människa upplever sig förbannad och isolerad av sina omständigheter, är det så lätt att försöka tillskriva det en mening. Det som har hänt i ens liv kan ju bara vara slumpmässigt men det är svårt att stå ut med. I stället skapar man en meningsfull berättelse om sig själv. Och även om den berättelsen är hemsk så är det mindre skräckinjagande än ingen berättelse alls, säger Gustav Tegby.

– Det är ju också något fint i att man har möjlighet att välja berättelsen om sitt liv. Men i Elins fall blir den längtan utnyttjad.

Jag läser din bok som en skildring av spänningen mellan individ och kollektiv, självständighet och underordning. Folk går inte med i partier eller föreningar, och den som gör det underordnar sig någons ledarskap.

– Precis. Jag tänker att det är en berättelse om hur frånvaron av starka gemenskaper skapar ett tomrum som kan exploateras. Vi lever i en fragmentarisk och individualistisk tid. Men behovet av ett kollektiv finns kvar. Och det kommer att fyllas på något sätt.

– Det finns paralleller till högerextremism och självmordsbombare i boken och också till 70-talets mer sekteristiska politiska rörelser. Men jag skildrar ingen befintlig rörelse, för det var viktigt för mig att det skulle handla om vår generella allmänmänskliga tendens att gå väldigt långt för tillhörighet.

Längtan efter närhet är en stark drivkraft som samtidigt skrämmer. Den känslan tycker Gustav Tegby var särskilt tydlig i tonåren. Han har försökt återskapa den i sin roman.

När en grupp nynazister i boken håller möte hyr de in sig i en församlingsgård. Den idén fick Gustav Tegby efter att ha läst ett reportage om hur extremhögern har svårt att hitta lokaler och ofta hamnar i sådana som ägs av kyrkan.

– Förklaringen är att kyrkan har en öppen och tillåtande policy och litar på att folk använder lokalen till det de sagt att de ska göra.

– Det är ju fint och den inställningen vill man att kyrkan ska slå vakt om. Men det kan ha bieffekten att man inte riktigt vet vilka som hamnar där.

Du tackar din mor, prästen Lisa Tegby, i efterordet?

– Ja, hon var ju både expertråd i diverse detaljer och så körde hon mig ut i skogen där jag sprang runt i snön och gjorde fältstudier. Det tyckte jag var värt ett extra tack.

– Sen såg jag henne i aktion i predikstolen som liten, och det gjorde henne till en första kreativ inspirationskälla. En tidig impuls till eget skapande.

Fakta: Beröringen

Gustav Tegby

Rabén & Sjögren

Magisk konfirmand-thriller
”Jag är fascinerad av kyrkogårdar. Det är en plats där levande och döda möts”, säger Ann-Sofi Forsmark.

Idén om romanen Sakramentet fick Ann-Sofi Forsmark när hon satt i kyrkbänken och såg sin dotter konfirmeras.

Konfirmand är man under en jobbig och viktig tid i livet, tänkte Ann-Sofi Forsmark. Och gruppen man då blir en del av är ett spännande socialt sammanhang. Därför fick hennes huvudperson Hilde bli konfirmand i Katarina församling i Stockholm.

Men det var fler saker som inspirerade Ann-Sofi Forsmark. Som konst- och kulturhistoriker är hon intresserad av att väva in händelser från förr, både det som ligger relativt nära i tiden och flera hundra år tillbaka. Så sätter hon ljus på historiens roll i våra liv.

– Något jag gärna vill är att visa på hur nutid och dåtid påverkar varandra. Att det verkligen är länkar i samma kedja, säger Ann-Sofi Forsmark och tillägger:

– Många yngre har inte funderat så mycket kring historia eller att deras föräldrar också har haft ett förflutet, ett liv innan barnen fanns. Jag kan nästan själv komma ihåg den känslan.

Därför innehåller hennes bok förutom konfirmandträffar och knepiga kompisrelationer även familjehemligheter och ett olöst mord på en konfirmand 30 år tidigare.

Under arbetet med boken upptäckte hon också en koppling mellan Katarina kyrka och Stockholms blodbad år 1520. Det visade sig att kropparna efter blodbadet brändes just på Katarinaberget, och att detta gav upphov till en legend. Lågorna från det gamla likbålet skulle enligt legenden flamma upp några gånger i framtiden. Då skulle kyrkan brinna.

– Här kände jag att det fanns något väldigt spännande som jag kunde använda i boken, säger Ann-Sofi Forsmark.

Katarina kyrkogård är en viktig plats i romanen. Här rör sig karaktärer med minnen och avsikter de inte gärna berättar om. Här finns också en påhittad grav som författaren väver mystik och magi kring.

Det märks att författaren gillar gravplatser.

– Jag är fascinerad av kyrkogårdar som en del av historien. Det är en plats där levande och döda möts – på olika sätt, säger hon.

– Man kan ha en personlig relation till någon som har försvunnit och gå dit för att sörja. Man kan gå där och fundera över dem som ligger begravda, unga och gamla.

Magiska ritualer och övernaturliga förmågor spelar också en roll i romanens handling. Hon tycker det är intressant att änglar, andar och synska förmågor är så tabubelagda. När de kommer på tal börjar människor skruva på sig, särskilt i akademiska sammanhang.

– Det är en fråga som sysselsatt mig ganska mycket. Vad får man prata om och vad får man inte prata om? Bara det att man ibland känner på sig vissa saker, varför gör man det? Min mormorsmor ansågs kunna ”se” saker men det var det inte riktigt tillåtet att prata om. Jag tror de samtalen behövs, säger hon.

Ann-Sofi Forsmark hoppas att läsarna ska uppfatta att boken handlar om att vara människa:

– Man vill göra gott men det kanske ändå blir ont, och allt är inte självklart. Och vi lever i en tid där vi förutsätts göra en massa individuella val – samtidigt som vi är en del i något större. Både på den plats vi befinner oss och framåt och bakåt i historien. ■

Fakta: Sakramentet

Ann-Sofi Forsmark

Ordalaget bokförlag

Taggar:

Bok

Brita Häll

Senaste artiklar