Kultur

Sommar och solo - Malin Lindroth om att sakna livskamrat

Ensamheten måste kläs om för att bli rumsren. Det säger bokaktuella Malin Lindroth som är först ut i Kyrkans Tidnings sommarserie om ofrivillig ensamhet.

Sveriges nyaste kultur- och samhällsmagasin Opulens utlyser novelltävling och temat är ”sommarångest”. Det kunde förstås lika gärna varit ”ensamhet”. Det är om det rubriken i grunden handlar. Sommaren som alienerande katalysator för oro och vånda kring de grundläggande frågorna – tidens gång, livets mening.

Men också sommaren som prövotid för den som står utan partner och som från läktaren ser vännerna försvinna in i kärnfamiljens stora återhämtningsfas.

Sverige är världsmästare i ensamhet, brukar det heta. Vi toppar listan över andelen ensamhushåll. Om detta har det skrivits, filmats och talats på längden och tvären. Jag menar inte att vara raljant. Berättelserna om hur det svenska välfärdssamhället format synen på självständighet är viktiga bidrag till historieskrivning och kollektiv självförståelse. Likaså kulturens alla Bergmanfärgade tolkningar av existentiell övergivenhet.

Men flödet kan kännas slitet.

Desto mer uppfriskande är det därför att möta röster som tränger igenom med helt nya ord och bilder.

En sådan är Malin Lindroth, som med sin nyutkomna och hyllade långessä Nuckan dels artikulerar en kvinnoposition som mycket sällan gestaltas, dels skildrar ensamlivets verkan med en sällsynt ärlighet.

I boken beskriver hon hur ensamheten kläs om för att bli rumsren.

– Vi tänker oss att den riktiga ensamheten är hos de andra. Hos missbrukaren, den gamla, den som är psykiskt sjuk ... Det är nästan förbjudet att säga att man är ofrivilligt ensam.

I stället framhåller man ensamheten som något positivt eller tillfälligt. För att vara gångbar måste ensamheten framställas som aktivt val.

– Den ensamme blir ”självbo”. Vi förhöjer ensamheten till en del av ett självhjälpssammanhang. Den blir en accessoar i ett liv fyllt av resurser, ett yogatillbehör eller en bild av en person som går ensam på en strand. Ensamheten är något som ständigt putsas på.

Varför?

– För att vi föds och dör ensamma och för att det är en insikt vi ogärna närmar oss. I stället för att prata om ensamheten försöker vi rationalisera bort den.

Malin Lindroth säger att hon går balansgång mellan den fina och den fula ensamheten. Hennes liv har rymt perioder med män och relationer av oklar karaktär. Men också en ”kronisk känsla av avvisande”; som fru och flickvän har hon alltid diskvalificerats. Boken handlar om livet som bortvald kvinna. En skamstämplad erfarenhet som hon genom begreppet nucka vill upprätta.

Med utforskandet av nuckan har bilden av ensamhetens natur fördjupats.

– Hur flersam man än försöker göra sig äger man sitt eget liv. Det är ett viktigt existentiellt faktum. Den som lever ensam kan ha lättare att ha kontakt med den sanningen.

I boken beskriver Malin Lindroth hur samtidens syn på kärlek påverkar synen på ensamhet. Mångas jakt på tvåsamhet sker tvångsmässigt, konstaterar hon. Som en följd av en kultur där tvåsamt älskande är den enda bild av en älskad människa som tolereras: ”Om jag varit en del av en annan kultur hade jag kunnat leva med ett vidare kärleksbegrepp. Där hade kärleken till familjen, gud eller stammen kunnat bära mig på ett helt annat sätt”.

– I vår kultur är romantisk tvåsamhet i toppen av relationspyramiden. Man kanske kan kompensera med annan sorts kärlek, men det är hela tiden den tvåsamma kärleken vi siktar mot. Det man lär sig när man lever som jag är att värdera annan kärlek, andra relationer.

Egentligen är det något som alla skulle behöva göra, säger hon.

Det framgår inte i boken, men Malin Lindroth har en personlig tro med många år på nacken. Det tog tid innan den var en självklar hjälp.

– I trettioårsåldern var jag besatt av den romantiska tvåsamheten. Då brydde jag mig inte så mycket om min gudsrelation. I dag kan jag se att vägen till nuckskapet gått parallellt med att jag funnit mig tillrätta i min tro. Att erövra ett nuckskap är att acceptera att man inte lägger sitt liv i någon människas händer. Den processen är lättare om man har Gud, för då finns andra händer.

Samtidigt är den processen svårare att tala om. Den låter lätt banal. ”Jag är inte ensam för jag har Gud”, liksom. Verkligheten är otroligt mycket mer komplex än så.

En annan hjälp är naturen. I boken liknar hon sin ensamhet vid ett isländskt lavafält och minns hur hon stod vid ett sådant en gång. Ett stort ingenting där hon kände sig hemma, ”ingen kommer att se någon skillnad på mig och landskapet”.

– Det paradoxala är att när man får kontakt med alltings ensamhet så är man inte ensam. I mötet med universums ödslighet blir ensamheten delad, den upphör.

Hon tror att hon kommer vara bra på att dö. Ensamheten har tränat henne.

– Jag har prövat tanken på min egen ensamhet så mycket att jag känner mig förtrogen med det.

Varken naturen eller tron är ett sätt att släta över. Malin Lindroths ärende är inte att peppa utan att beskriva ensamhetens alla sidor, som de är. Genom åren har hon mött människor som velat förmildra hennes belägenhet. ”Man kan vara ensam även i tvåsamhet”, har de sagt.

Det är förstås sant. Malin Lindroth håller dock hårt på att nuckan är ett tillstånd präglat av fysisk ensamhet och att den distinktionen är viktig. Den gör att man måste hantera allting själv, man har ingen som hjälper eller kan vara back up.

Framför allt har man ingen att småprata med.

– Jag tror att det hör till det som många ensamma saknar mest. Vardagspratet. Som ensam lever man ett liv där det inte självklart finns någon som svarar. Det formar en. Det finns gott om tvåsamma som inte heller pratar, men om man lever som jag är det en mer konstant brist.

Undersökningen av nuckskapet har lett henne bakåt i tiden, till epoker då den ensamstående kvinnan haft annan status och andra manöverutrymmen. På 1800-talet var ensamma kvinnor mindre avvikande än vad de är i dag. Malin Lindroth vill inte romantisera men konstaterar att vår tid, präglad av idén om att livet är ett personligt projekt, gör ensamheten till ett större misslyckande.

– Det är motsägelsefullt. Vår tid är samtidigt oerhört individualistisk. Man ska liksom vara både en och två. Jag tror att det har med bekräftelse att göra, att vi är så oerhört beroende av att bli bekräftade och begärda.

Det har även med synen på förluster att göra. Kulturen erkänner inte förluster, säger hon. Förluster får inte erkännas som en del av livet. Och ofrivillig ensamhet är upplevelsen av förlust.

På så sätt blir hennes bok en motståndshandling i en omvärld som tystnar och tittar bort när ensamheten kommer på tal. Den visar också hur den ensamma människan raserar föreställningen om att vi alltid är fria att forma våra liv och att vårt sätt att leva är resultatet av en rad aktiva val.

Vad vill du säga till dem som lider av ensamhet?

– Att äga sin egen historia är nyckeln till allt. Det är i motståndet mot sin egen historia som man blir plågad. Om man på något sätt kan säga till sig själv att ”det är så här det är”. Det behöver inte betyda att man är dömd till ensamhet för evigt, men det är viktigt att sätta ord på ensamheten inför sig själv. Det är en lång process, och det har tagit många år för mig.

LEDIGA JOBB

36

E-tidning

Kyrkans Tidning nr 46 2018