Stina Oscarson gör cirkus av religion och vetenskap

När dramatikern och regissören Stina Oscarson tar sig an Stig Dagermans klassiska verk Tusen år hos Gud upphäver hon gränsen mellan teater och cirkus.

Hos Dagerman upphäver Gud tyngdlagen. Newton tar tillbaka den.

– Cirkus var en nödvändighet för materialet och för att skildra konflikten mellan naturlagarna och mellan vetenskap och religion.

För två år sedan läste hon om boken och såg genast en cirkusföreställning framför sig. Men eftersom hon då var chef för Radioteatern på Sveriges radio, gav hon idén till regissören Viktoria Dalborg på Kompani Giraff, ett Stockholmsbaserat samtida cirkuskompani. Hon tände direkt.

Till skillnad mot Margareta Åsbergs uppsättning av Tusen år hos Gud på Dramaten 2006 som var en mer fri tolkning, har Stina Oscarson har valt att ligga nära texten.

– De faktiska skeendena och dialogen har en stark förankring i Dagerman. Jag ville ha hans språk och hans poesi men också många komiska situationer. Dagerman är rolig och han gör det både greppbart och teatralt.

Romanen handlar om Newtons och våra egna fåfänga försök att skapa kontroll över de stora frågorna genom vetenskap och genom att försöka skapa ett liv vi har makt över. Dagermans text är en hyllning till komplexiteten och en uppmaning att inte fly från de existentiella frågorna, menar Stina Oscarson.

Tvivlet är centralt hos Dagerman, i motats till vår tids självsäkerhet och dragning till enkla svar. Hur mycket Newton än vill fly upphävs ändå tyngdlagarna.

– För mig finns ingen konflikt mellan religion och vetenskap. Den finns heller inte hos Dagerman. Det är snarare tvärsäkerheten som gör religionen och vetenskapen farlig.

I Viktoria Dalborgs uppsättning spelas Gud av dansaren och koreografen Nasreen Aljanabi Larsson.

– För oss var det viktigast var att göra en fysisk uppsättning och vi ville ha en dansare i rollen som Gud. Utan henne hade det blivit en rätt gubbig uppsättning. På scen kan man behöva aktivt motverka stereotyper. Att ha en arabisktalande kvinna som växlar mellan arabiska och svenska gör också att man inte bara associerar till att enbart en religion skulle vara den rätta.

Hos Dagerman har Newton en dialog med Gud. Vilken relation har du själv till de här frågorna?

– För mig ligger religion, tro och konst nära varandra. Människan har alltid skapat berättelser för att stå ut med de frågor som vi aldrig kan få svar på. Man kan vila i de berättelserna. Där finns moraliska frågeställningar som hjälper oss att bearbeta frågor om hur vi vill leva våra liv.

Hon känner igen sig i Dag Hammarskjölds relation till tro. Men hon ser honom inte som en mystiker utan mer som en aktiv sökare.

– För mig är tvivlet demokratins immunförsvar. Religionen och konsten hjälper oss att tvivla.

Fotnot: Tusen år hos Gud har premiär den 10 september på Fri scen/Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.