Administration är andligt ledarskap för kyrkoherden

Robert Tjernberg skriver i förra veckans Kyrkans Tidning en uppmärksammad krönika om den höga andelen sjukskrivningar bland präster och inte minst bland kvinnor. Han resonerar överlag klokt om situationen i sin text och hela kyrkan behöver vara fortsatt uppmärksam på att inte ha förväntningar på att kvinnor ska dra ett tyngre lass än män.

Men när det kommer till frågan om vad det innebär att leva i sin kallelse som präst kan den behöva fördjupas, inte minst när det gäller kyrkoherdar. Ja, det frågas ofta vilken kyrkoherde som har upplevt sig kallad till ett liv i administration. Men att i stället fokusera på grundläggande uppgifter som dop, vigslar och begravningar blir snarare en flykt från det som också måste utföras, än en lösning.

Det som behövs är i stället en fördjupad förståelse av vad kallelsen innebär, nämligen att tjäna Gud och församlingen i en vidare mening. Det är ett andligt ledarskap, som inte bara sker i mötet med församlingsbor, utan också behöver genomsyra organisationen.

Administration är inte något annat, mindre andligt. Det är tvärtom ett uttryck för första trosartikeln, om Gud som skapare. Att ta fram en arbetsmiljöpolicy eller en vård- och underhållsplan är ett uttryck för andligt ledarskap. Det är att vårda sig om sina medarbetare och att förvalta församlingsbornas förtroende.

Men hur hittar vi då balans i arbetsbelastningen? När det gäller kyrkoherdars arbetssituation blir grundfrågan ofta om det handlar om strukturella problem eller om orsaken ligger på ett personligt plan. Svaret är nog att det handlar om både och. Det är en strukturell fråga i att små församlingar ofta har en liknande administrativ börda som stora pastorat. I de fallen bör antingen samgåenden med andra eller att köpa sig stöd genom exempelvis stiftens servicebyråer kunna vara en lösning.

När det gäller det personliga blir förmågan till gränsdragning och delegerande centrala och det är inte mindre fromt än traditionella prästerliga arbetsuppgifter. Jesus drar sig också undan, drar gränser och delegerar uppgifter till lärjungarna i evangelierna när han behöver det.

Kallelsen till präst är inte att vara överallt och alltid, inte ens för den som är kyrkoherde. Hon eller han ska i stället fokusera på det som ingen annan i organisationen kan göra. Det är att tjäna genom att ge alla andra så bra förutsättningar som möjligt och det sker bland annat genom sunda och stabila strukturer och ett gott ledarskap.

Låt mig illustrera idén med en fotbollsmetafor. Det är då lätt att tänka sig kyrkoherden som någon av spelarna i anfallet, längst fram och mest i fokus. Den förväntan kan både komma inifrån och från alla runt omkring. Det är prästen som cyklar runt i samhället och känner alla. Men det är en nostalgisk bild som hör till en annan tid.

Det finns kyrkoherdar som arbetar så, men då fungerar de som någon som gärna vill vara på flera platser på planen samtidigt och det blir inte bara slitsamt, utan också improduktivt. Det är inte där kyrkoherden gör som mest nytta i dag.

Hon eller han behöver snarare vara en lagkapten och central mittfältare, som förhoppningsvis har ett administrativt stöd i backlinjen och sedan själv fördelar bollarna framåt i planen till den spelare som just då har bäst förutsättningar att nå målet. På bänken finns kyrkorådets ordförande som coach, efter att ha varit med och dragit upp matchplanen och med kyrkoherden som länk ute på planen till resten av laget.

Jonas Lindberg

Kyrkoherde och teologie doktor i religionssociologi