Vårt uppdrag är att förkunna Guds son

Det finns två uppenbara risker: att av rädsla för att besudla heligheten dra sig undan och hellre säga nej än ja
(till exempel, som den tidiga kyrkan, till ickejudar som kom och ville bli döpta) eller att bagatellisera betydelsen av avskildhet och i stället ”gifta in sig” (bokstavligt eller bildligt) i de andra folken, över­ta deras sedvänjor och gudar.

Därför ska vi nog inte bli alltför skuldmedvetna när det verkar vara problematiskt också i vår tid. Visst finns det många som menar att vi, nu, har hunnit så mycket längre och förstår så mycket mer än ”folk förr” och att vi därför borde göra oss av med den myckna otidsenliga barlasten av fördomar och utestängande, det som gäller är ju vind och vidd och ett oändligt hem.
Ändå förefaller det viktigt att upprätthålla vissa distinktioner.

Att vara öppen socialt behöver inte innebära en fullständig dogmatisk gränslöshet. Visst kan vi äta middag med varandra utan att behöva anta varandras politiska åskådning. Och jag känner åtminstone till ett äktenskap mellan en moderat och en vänsterpartist.
Det är ovanligt, men inte omöjligt. Och skvaller från Småland nyligen låter förtälja att en kvinnlig präst lever tillsammans med en kvinnoprästmotståndare. Det som i teorin kan verka anomali går tydligen att förverkliga, med ömsesidig god vilja.

Men hur vidsynta vi än är kommer vi förr eller senare till en punkt där saker och ting ställs på sin spets. Det går inte att komma ifrån att i synen på vem Jesus är skiljer sig den kristna kyrkan från alla övriga religioner. Där de ser en vis man, eller rentav en profet, ser vi Guds Son, världens frälsare. Det är vårt uppdrag att förkunna Honom som vägen, sanningen och livet – inte en väg, en sanning, en sorts liv.
Om vi inte längre ”känner för” att göra det är vi tillbaka vid den gamla frågan: och ni, vem säger ni att jag är? Förr eller senare måste vi börja ta den på allvar.