Frågan har lett till heta interna debatter ända sen kyrkans barndom. Att föra det kristna budskapet in i en ny tid innebär med andra ord samma utmaningar som alltid.
Samtidigt tillstöter nya utmaningar i nya tider.I Sverige 2013 är det självklart för de flesta, troende och andra, att kvinnor kan vigas till präster. Den som är så brinnande kvinnoprästmotståndare att hen behöver ett annat samfund än Svenska kyrkan är förstås fri att bilda ett sådant.

Svenska kyrkan – liksom svenska folket – har en globalt sett radikal hållning i kvinnoprästfrågan.
Det provocerar många, men Svenska kyrkan är progressiv nog att fungera i en demokratisk samtid där kvinnor och män ses som lika mycket värda och fördömelse av homosexuella uppfattas som oacceptabelt. Denna progressivitet är kyrkans största tillgång.

Medierna gillar att framställa kyrkan som spelplan för blodiga konflikter, men den dramaturgin har rätt lite med kyrkans verklighet att göra. För kyrkoledare – som för alla i synliga samhällspositioner – gäller att inte underordna sig mediernas dramaturgiska mallar.
Det är svårt, men ett gott grundtips är: Stå för något och våga visa det. Konfirmander och dop kommer kyrkan att tappa oavsett, sådana är tiderna.
Exponentiellt växande byråkrati, däremot, sägs leda till högkulturers undergång. Där behöver ärkebiskopen avlastning så hen hinner vara profetisk.
En ärligt profetisk röst, stark nog att höras genom mediabruset, vem har den rösten?