Sökprofil: tulipanaros

Sökes: andlig vägledare och styrelseproffs. Ungefär så skulle annonsen kunna se ut om Svenska kyrkan skulle söka en ärkebiskop utanför boxen. Hur många som skulle anta utmaningen är en öppen fråga. Men visst är det en nästan omöjlig kombination av egenskaper som ska förenas i en och samma person. En tulipanaros som ska axla och bära orimliga förväntningar på ledarskap, tydlighet, och medialt genomslag. Att vara ärkebiskop är ingen lätthanterlig uppgift i en tid där krav på snabba kommentarer och ständig uppkoppling ingår i de uttalade önskemålen.

Ofta brukar det med längtan i rösten sägas att Svenska kyrkan behöver en ärkebiskop som likt KG Hammar kan höras i samhällsdebatten. Men inte var det väl i samhällsdebatten KG Hammar hördes mest? Det var ju i samband med teologiska debatter som den om Ecce Homo-utställningens bilder av Jesus, jungfrufödelse och andra frågor som rör bibelsyn och tolkning som det brände till.  När han framträdde, såväl i mediebruset som i andra sammanhang, lyssnade människor vare sig de var kyrkligt eller icke-kyrkligt engagerade. Frågor om tro och liv blev synliga och sattes på agendan.

Och det är just förmågan att vara medialt gångbar som toppar önskelistan hos de som svarat i Kyrkans Tidnings enkät som presenteras i detta nummer. Gott så, men frågan är väl om det är i tv-soffor och i medierna som Svenska kyrkans framtidsfrågor ska och bör avgöras. För det mullrar i de egna leden. EFS är upprörda över hur man behandlats av Stockholms stift när det gäller avtalet med samarbetskyrkan i Hammarby.
 Samma EFS försöker också mäkla fred mellan Svenska kyrkan och Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien sedan den senare bröt relationen på grund av Svenska kyrkans uppfattning i synen på samkönade relationer och äktenskap. I förra veckan aviserade Missionsprovinsen, som främst är kritiska mot prästvigning av kvinnor, att man tar steget mot att bilda ett eget trossamfund. Inte heller laestadianerna är glada över utvecklingen inom Svenska kyrkan.

Men det finns mer än dessa minoritetsgruppers kritik. Den senaste tiden har samtalsklimatet inom kyrkan varit under lupp såväl i Dagens Nyheter som i Magasinet Neo. Och det har inte varit smickrande läsning.
 Alla dessa frågor hamnar, lika säkert som amen i kyrkan, i knäet på den ärkebiskop som snart ska väljas. Kan kyrkosplittring undvikas? Att försöka läka och hålla samman kyrkan blir en tung men oerhört viktig uppgift för den som kyrkan utser att efterträda Anders Wejryd.
Samtidigt kommer också andra oroliga tecken. Kyrkostatistiken för 2012 visar att nästan alla kurvor pekar nedåt. Dopen tappar, vigslarna likaså. Konfirmationen är ett sorgebarn: knappt var tredje 15-åring konfirmeras. Omvandlat i procent är det drygt 31 procent i snitt över landet. Bottennoteringarna har två av stiften i Mälardalsregionen: Strängnäs och Stockholms stift med sina 15 respektive 21 procent. Och allt färre väljer kyrkliga begravningar.

Därför måste Svenska kyrkans kommande ärkebiskop ha stor krismedvetenhet och samtidigt en välutvecklad förmåga att ingjuta framtidstro. Hur och av vem ekvationen ska lösas återstår att se.
För samtidigt som den kommande ärkebiskopen har att hantera allt detta, gäller det att inte dränkas av de kyrkobyråkratiska uppgifterna. Och de är många, kanske alltför många. En ärkebiskop ska nämligen vara utrustad med lust och fall-enhet för sammanträden eftersom ordförandeklubban ska användas i domkapitlet i Uppsala stift, i kyrkostyrelsen, i läro-nämnden och i biskopsmötet. Vid sidan av detta tillkommer också att vara pastoralt ansvarig för församlingarna inom Uppsala, Enköpings och Sigtuna kontrakt och utse kontraktsprostarna inom dessa områden.

Men kanske blir ändå den viktigaste uppgiften för Svenska kyrkans kommande ärkebiskop att vara den som inom och utom kyrkans väggar för vidare det kristna budskapet i en tid som hela tiden förändras. Professor Henry Cöster föreslår i senaste numret av Svensk Kyrkotidning att biskoparna bör utrustas med varsin teologisk kommitté som hjälper dem att fokusera på teologin och på vad som är en biskops uppgift. Det kanske är framtidens och episkopatets väg.  Den som har något att säga och bottnar i det blir ju också intressant för medierna.