Ibland tycker vi själva att vi har nobla motiv, vi hänvisar till religiösa urkunder och höga principer. Ibland anför vi andra sorters argument, som till exempel vår ”rätt” att förverkliga oss (även om andra skulle råka drabbas).

Många av oss blir illa berörda när vi tycker att imamerna i Uppdrag granskning bagatelliserar kvinnans lidande i sitt äktenskap. Men på sätt och vis kanske deras linje inte är så väsensskild från vår egen västerländska som det först kan verka. Den ”fria” kärleken, som många i vår tid bekänner sig till, är också ständigt benägen att relativisera den andra partens lidande: det var ingens fel, det bara hände, nu måste jag gå vidare….

Vi berömmer oss av att vara upplysta och frigjorda. Vi kan tala om polygami, polyamori, sadomasochism och ingen blir väl längre utstött ur gemenskapen för att han varit otrogen. Nej, när det gäller den mänskliga sexualiteten finns det egentligen bara kvar ett enda tabu: kyskheten. Att ”världen” inte uppskattar sådant må väl vara hänt, men varför talar vi kristna så sällan om kyskheten? Tror vi inte längre på den, uppfattar vi den som obsolet?

Obsolet har den nog förresten alltid varit. Det hindrar inte att kyskheten är Guds gåva till oss människor som på egen hand, oavsett våra motiv, alltid förr eller senare kommer att behand­la vår nästa som medel, snarare än mål. Det ligger helt enkelt inte i vår natur att vara  rättfärdiga. Därför, när så många människor i dag utsätts för slit-och-släng-metoden, skulle vi göra klokt i att våga stå för kyskhetens princip, istället för att avfärda den. Den skulle kunna bevara många hjärtan som riskerade att krossas i hanteringen, kanske också ditt och mitt?