Carl von Linné, Greta och min egen inre tonåring

Niklas Ekdal
”Jag vet ej ens rätt, huruvida världen utan olägenhet skulle kunna äga bestånd, om blott en enda djurart där komme att saknas.” Linné-citat i krönikörens specialarbete om miljöförstöring. Äppelkonst av Emma Karp Lindström 2007) Foto: Johan Nilsson/TT

Vad skulle Carl von Linné ha gjort? FN larmar om en allvarlig utarmning av jordens djur- och växtliv. Vi måste lyssna på de varnande rösterna.

Sedan min barndom för femtio år sedan har antalet människor på jorden fördubblats till 7,7 miljarder. Under samma period har den globala ekonomin fyrdubblats i omfattning, och världshandeln tiodubblats.

Det är ett hisnande språng för mänskligheten. Ett ofattbart privilegium att få leva just nu och se detta med egna ögon, ta del av alla tekniska och kulturella framsteg, den politiska dramatiken, när fler medlemmar av släktet Homo sapiens lever rikare liv än våra förfäder kunde drömma om.

Men allt är som bekant inte frid och fröjd på jorden. Den globala uppvärmningen till följd av mänskliga aktiviteter hotar det stabila klimat som låtit oss frodas. Och en färsk FN-rapport slår larm om ett annat problem:

Utarmningen av jordens djur- och växtliv.

Arter försvinner i en takt hundra gånger snabbare än genomsnittet för de senaste tio miljoner åren. Av åtta miljoner arter hotas en miljon av utrotning. Krisen för den biologiska mångfalden är ett minst lika allvarligt hot mot människans egen framtid som klimatförändringarna, och de hänger ihop.

”Vi urholkar själva basen för våra ekonomier, vårt levebröd, vår livsmedelssäkerhet, hälsa och livskvalitet över hela världen”, som ordföranden för den FN-sponsrade forskarpanelen, Robert Watson, uttrycker saken.

Vi är en del av naturen, även om vi ofta glömmer det, men naturen är aldrig destruktiv, bara kreativ.

Vad var det jag sade.

Under mitt sista år på gymnasiet, 1980, skrev jag ett specialarbete med titeln ”Den blå planeten”. Två hundra sidor tätt maskinskriven text i ungdomligt vredesmod om utrotningen av djur genom miljöförstöring, skogsskövling och jakt.

På försättsbladet citerades Carl von Linné:

”Jag vet ej ens rätt, huruvida världen utan olägenhet skulle kunna äga bestånd, om blott en enda djurart där komme att saknas.”

Jag var övertygad om att mänskligheten höll på att gräva sin egen grav. Sjuttiotalet hade ju varit en orgie i undergångsstämning, med krig, oljekriser, lågkonjunktur, kärnvapenhot och miljölarm. Jag ville förklara detta för de vuxna som inte verkade bry sig. Jag var som Greta Thunberg, med den lilla skillnaden att absolut ingen lyssnade på mina utläggningar eller orkade läsa mitt magnum opus.

Gymnasieläraren bleknade inför pappersbunten och gav högsta betyg utan att öppna pärmen. Jag suckade och inväntade jordens undergång.

Den kom inte. I stället följde ett 1980-tal av nedrustning. Ekonomin tog ny fart. Berlinmuren föll och friheten spred sig. Miljöhot som skogsdöden och ozonhålet visade sig hanterbara.

Jag slutade att vara så arg och rädd, åtminstone för den biologiska ragnarök som jag utmålat i uppsatsen. Var dag har nog av sin egen plåga, som det heter i Nya testamentet. Bättre att försöka hjälpa de människor som lever nu – och själv ta vara på livet – än att bli handlingsförlamad av stora, abstrakta framtidshot.

Vi är en del av naturen, även om vi ofta glömmer det, men naturen är aldrig destruktiv, bara kreativ. Varje massutdöende på jorden har lett till nya arter. I det långa loppet är människan bara ett hot mot sig själv. Därför måste vi lyssna på Greta.

Niklas Ekdal
journalist och författare, senast till satirromanen Öppna era hjärtan om valrörelsen 2018

Senaste artiklar