De som reagerar med hjärtat är föredömen

I Kyrkans Tidnings förra nummer publicerade vi vår reporter David Qviströms omfattande reportage om några av de asylsökande romer som skickats tillbaka till Serbien. Deras tillvaro är inte ett kaos, utan en punkt, några kvadratmeter i en leråker, som det ter sig utan minsta chans till ett rimligt liv.
Reportaget har väckt starka reaktioner, i Kyrkans Tidning och i Expressen där en kortare version publicerats i helgen. Läsare är berörda – och bestörta över de återsändas eländiga liv. ”Ska en människas liv och trygghet handla om turen i vilket land man föds?” skriver Charlotta Landegrim i en kommentar på kyrkanstidning.se.

Sten Nordlund skriver i en annan kommentar självkritiskt att det vore ”klädsamt om vi kunde avstå från att kalla oss sant kristna och kritisera varandras låtsaskristna preferenser”. Det är viktigt att lyfta blicken, den senaste tiden har präglats av flera debatter som hotat spåra ur till gräl, men Svenska kyrkan har stark kollektiv empatisk förmåga.
Det finns en tradition av medkänsla och engagemang för utsatta. Ibland har den, när politiska beslut och myndighetspraktik blivit för brutalt omänskliga, tangerat eller rört sig över gränsen till civil olydnad. Traditionen står stadigt i tron och diakonin, med rötter så djupa att även de medlemmar som tappat kontakten med gudstjänst och förkunnelse ändå förväntar sig att kyrkan gör gott bland de mest utsatta, här och i omvärlden.

De många inom kyrkan som reagerar med hjärtat och agerar därefter är föredömen. När det kommer till medmänsklighet ska Svenska kyrkan vara en spjutspets. Att ta matcher för en rimligare behandling av de allra minsta, de mest utsatta, som de återskickade romska familjerna är rätt.
Men det finns också mycket goda allmänpolitiska skäl för ett i grunden öppet och välkomnande samhälle.
”I Sverige finns inga skillnader, man kan vara gul eller svart, men alla är lika. Så är det inte här”, säger 17-åriga Emset Ramadanovic i reportaget. Det är en vacker förenkling, vi vet att det inte är fullt ut så.
Samtidigt är det en beskrivning av ett jämfört med de allra flesta länder tryggt samhälle med ambitioner att ha en omfattande omsorg och fördelad välfärd.
Att det är ett framgångsrecept visar Sveriges topposition längs de flesta värdeskalor som samhällelig framgång kan mätas med.

Tillit är rasande effektivt. Dessa kvaliteter ska utvecklas. Vi behöver en omfattande invandring för att klara välfärden och omsorgen på sikt, vi behöver livligare arbetsmarknad, ett bättre innovationsklimat, lättare för unga och andra nya på arbetsmarknaden att få jobb, för att nämna några förutsättningar.
Rörelsen mot ett tre fjärdedelssamhälle måste hejdas. De globala rörelserna bejakas och förenklas – samtidigt som ordning och mänskliga rättigheter upprätthålls.
Vi har fortsatt en lång väg att gå.
Så länge Amanda Zenkovic, åtta år, som har svenska som ett av sina huvudspråk, sitter i Serbien utan möjlighet att återvända till sitt uppväxtland, samtidigt som skatteplaneraren i en lägenhet i Nice med dubbla pass när som helst kan åka hem till Sverige och allsköns rättigheter och förmåner har vi ett systemfel, mänskligt – och krasst ekonomiskt.
För en bättre ordning– låt oss i Svenska kyrkan slåss med allt hjärta.