Det hoppas vi av nästa år

Anders Ahlberg: Identiteten är den stora frågan

År 2011 har varit ett dramatiskt år. Vi har varit med bland kopterna vid nyår i Kairo, några dagar efter det förödande attentatet, vi följde baptisterna som gjorde unika insatser för sina medmänniskor i norra Japan efter tsunamin och kärnkraftshaveriet, vi sökte upp flyktinglägren och de utblottade herdarna och bönderna på Afrikas horn när svältkatastrofen hotade mer än tio miljoner.
Mer har hänt, revolterna mot diverse diktaturer som rullat fram över mellanöstern och Nordafrika, en lågintensiv ekonomisk kris som skruvat ner levnadsvillkoren för de redan mest pressade runt om i Europa och USA – och naturligtvis massmördaren Anders Breiviks terrorattack.

Vilken roll spelar kyrkan i en värld med dramatiska förändringar, kriser och katastrofer? Förväntningarna är att kyrkan då ska fungera som allra bäst. Så är det också ofta, så har det varit under året.
Vid några tillfällen har kyrkan svajat till och tvekat om sin roll. Det har inte varit bra, men det har bottnat i en osäkerhet om den egna identiteten – elva år efter steget in i självständigheten och med allt mindre av myndighetsreflexer i organisationens ryggmärg.
Och identiteten kommer att vara en av huvudfrågorna de närmaste åren. Den söker sitt svar i centrum.
När jag rör mig in mot trons, förkunnelsens och därmed kyrkans innersta kärna, är jag tillbaka i två kyrkorum under året:
I Vadstena klosterkyrka när Bo Brander i sommarskymningen predikar vid Birgittas himmel­ska födelsedag. Traditionens färg, form och förkunnelse bättre tillvaratagen än jag tidigare varit med om.
Och så i min lilla församlingskyrka i Älta där Eva-Karin Holst står på golvet mitt ibland oss och förankrar sin predikan i sin och vår vardag. Tydligt, varmt och starkt.

Det är en minoritet av kyrkans medlemmar som går i gudstjänst. Det finns inte ett enkelt recept för att ändra detta. Men där man firar gudstjänst inte i krisens utan i tillförsiktens tecken, där bygger man också en församling och en kyrka med självförtroende, föreställer jag mig. Identiteten blir inte längre ett problem.
Och en tydlig och trygg identitet är en nödvändighet när struktur och organisation ska ses över i Svenska kyrkan, nästa och kommande år – och när man ska finnas till för och hjälpa andra – här och världen över.

Anders Ahlberg

Brita Häll: Vi måste inse att jorden kan gå under

Religionernas roll i politiken var inte bara en het debattfråga under 2011, den var också brännande verklighet. Två exempel:
Året i Egypten började med ett blodigt attentat i en kyrka. Bara ett par veckor senare demonstrerade kristna och muslimer sida vid sida på Tahrirtorget för det gemensamma målet ett fritt Egypten. Tiden efter att diktatorn tvingats bort har präglats av politisk oro och ökade religiösa spänningar. Många kristna kopter har flytt på grund av den ökade förföljelsen.

Korstågstematiken gav näring för Breiviks megalomana verklighetsbild, vilket väckte diskussioner om kristendomens roll i massakern på norska Utöya. Men allra först misstänktes islamistiska terrorister. Som en del i den nationella krisbearbetningen firades en interreligiös minnesandakt.

Religionen i politiken kan vara lika söndrande och destruktiv som konstruktiv och enande. Ibland är det inte religionen som är aktör utan enbart människor som råkar tillhöra en viss religion. Analysen är lika viktig som självkritiken och kommer att fortsätta vara det i en överskådlig framtid.
Besvikelsen över det bleka resultatet av klimatmötet i Durban måste göra alla miljömedvetna röster både argare och starkare. Myten om 2012 säger att det är året då jorden går under. Förhoppningen är att det i stället är året då jorden inser att den kan gå under. En handlingskraftig medvetenhet fattas oss fortfarande. Den medvetenheten kommer Svenska kyrkan att ta sin del av ansvaret för att väcka.

Nästa år är också året då vi förhoppningsvis får ett globalt avtal för vapenhandel. Förutsatt att avtalet blir verklighet, hur kommer Sveriges omfattande vapenexport att påverkas? Vapen ska inte få säljas till länder där de kan bidra till att förvärra konflikter. Även här behövs vakande ögon och skarpa röster, från kyrkan och från andra religiösa och ideella aktörer.

Lennart Koskinen: Efter misslyckat Durban har vi en jätteuppgift

Det är lätt att fastna i den profana tideräkningens nyår. Men vårt nya kyrkoår började faktiskt redan första advent. Det borde innebära att vi är lite före vår tid, samtidigt som vi låter historien leva. Närmast som julens tidlösa skeende där himmel och jord möts i formen av ett nyfött barn.
Även om vi redan är inne i framtiden finns det anledning att reflektera lite över kyrkoåret som gick. ”Innan man ser framåt bör man se sig om annars får man se upp” heter det ju.

Det som kännetecknade kyrkoåret 2010-2011 var en hopplös gnällighet. Över ekonomin, sammanslagningar av församlingar, tappade medlemmar. Vigselvägran i efterdyningarna av beslutet att äntligen ta även samkönade pars kärlek på allvar. Rop på återgång till gamla tider; ”Det var bättre förr – ju förr dess bättre”.
Var tog glädjen vägen? Insikten att vi har fått ett fantastiskt uppdrag som behövs mer än på länge. Stoltheten över att i ord och handling få vara med och bära budskapet om frid, försoning och kärlek.
De många mötena med människor i djup sorg och största glädje.
Vi kanske behöver påminna oss själva och varandra om det förtroende vi har fått av vår Herre så att vi med större frimodighet kan gå vidare.

Förutom att släppa fram glädjen och tron på det vi gör, ser jag två utmaningar som centrala för tiden framåt. Det ena är att öka människors delaktighet. Bryta mönstret med vi i kyrkan och dom övriga. Kyrkan är vår allas och till för alla. Människor är inte, och får inte vara, objekt för de kyrkligt anställdas omsorger och förkunnelse. Att vara döpt innebär att som subjekt redan vara tagen i Guds tjänst. Det är den gamla tanken om det allmänna prästadömet. Vi är ingen förening enbart till för den krympande skaran betalande medlemmar. Vi är till för att synliggöra föreningen mellan Gud och oss människor. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, utan en nådesgemenskap.

Den andra utmaningen är än mer konkret. Ansvaret för Guds skapelse, det som på profant språk kallas miljöfrågan. Politikernas partiella misslyckande nu senast i Durban innebär att de idéburna organisationerna, av vilka kyrkorna är störst, i samverkan nu har en jätteuppgift . Vi kan inte slå oss till ro med någon enstaka miljökonferens, utan måste ta vår uppgift som opinionsbildare och förebilder på allvar i alla sammanhang. Det arbetet måste börja nu!

Maria Küchen: Diakonen ska försvara människors rätt

I ett hårdnande samhällsklimat blev det under 2011 tydligt att kyrkan rymmer en konkret verkande kraft för människovärdet, en kraft med rötterna djupt i evangeliet som törs utmana och provocera. Diakoner retade många och gladde andra när de påpekade att reformerna i sjukförsäkringspolitiken slog alltför hårt mot de mest utsatta. Var det ett ställningstagande som kyrkan inte borde göra? Ja, om man frågade representanter för alliansen och vissa sekulära samhällsdebattörer. Kyrkan fick kritik för att bedriva partipolitik och för att försöka ta över funktioner som borde åligga det sekulära samhället, men engagerade diakoner hänvisade till sitt vigningslöfte, ett av kyrkans äldsta fundament, som förbinder dem att ”uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, … i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa … Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida”.
I sak var deras argumentation närmast identisk med deras sekulära kritikers: Ingen utblottad medborgare ska behöva be om hjälp hos en religiös institution som hon kanske inte alls känner sympati för. Det sekulära samhället, inte religiösa samfund, ska ansvara för stöd och hjälp åt sjuka och ekonomiskt utsatta.

Diakonernas synlighet utåt väckte sympati hos många icke-troende som varit skeptiska både mot kyrkan och kristen tro. Plötsligt såg de något annat än sina egna förförståelser om en inskränkt institution som tiden sprungit förbi. De såg en kyrka som levde och verkade bland människor i nuet. Att kyrkan vågade provocera genom att praktisera teologi till försvar för livet visade sig också när diakonen Annika Spalde, freds- och djurrättsaktivist och uppskattad inspiratör för många, efter prövning slapp reprimander från sitt stift för ickevåldsaktioner i Jesu efterföljd, aktioner som trotsade lagen. Att diakonin på olika sätt synliggjordes som en viktig levande grundsten i kyrkan var 2011 års kanske allra viktigaste händelse och förhoppningsvis ingen engångsföreteelse.

Hannah Kroksson: Dags för nytt program för unga

Det har gjort ont i hela kroppen i år. 2011 var året då unga antirasister helt plötsligt kom på sig själva med att vara rädda på väg hem från bussen. Då unga tjejer och killar som drömt om att rädda världen helt plötsligt kunde vakna mitt i natten av en annan dröm, en mardröm. Svettiga och rödgråtna krypa ihop i en tillfällig pöl. För i drömmen har de sett honom alldeles nära. Mannen i polisuniform omringad av andra poliser. De var kanske aldrig på Utöya, men de har varit på läger. Helt plötsligt kom det nära. Det är numera någonting i kroppen som skriker när våra syskon och kära åker på årsmöten, läger och kongresser: Tänk om jag aldrig mer får se dig. I det ögonblicket är vi ganska små.

Men samma år har vi fått se vilken kraft kärlek kan ha. Hur stora vi kan vara tillsammans! 27 barn- och ungdoms organisationer i Sverige lyckades genomföra SPRID (ett år av antirasistisk projektledningsutbildning och aktiviteter), vi for till Durban för klimaträttvisa och vi i Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation tog ett krafttag för barn och ungas demokratiska delaktighet. Glöm inte det.
2012 kommer med efterlängtade men också obekväma beslut: Vad kommer det bli av de nya utbildningarna? Och hur ska det gå för Strukturutredningen? Är det dags att våga nu Svenska kyrkan? Förenkla, tydliggör och öppna upp. Våga, inte bara att se, synliggöra strukturerna – först då kommer de bli tillgängliga.

2012 är också året då vi kommer få ta farväl av nationella nivåns program för åldrarna 0–18. I november har ärkebiskop Anders Wejryd kallat till möte om barn och unga och strax därpå stängs programmet ner.
2012 är året det gäller med andra ord. Året då vi måste säkerställa att det finns en plan för vad som händer sen … Så nu kör vi!

Anna Sophia Bonde: Återfunnen romans med Gud

Om man inte misstänkt det förut så torde Skolverkets höga svansföring under 2011 vara ett tydligt tecken på att Svenska kyrkan nu står inför ett paradigmskifte. Man ska visserligen inte lättvindigt använda ett så stort ord, men frågan är om det inte nu är befogat. Den era som inleddes då kejsar Konstantin på 300-talet gjorde kristendomen till statsreligion i romarriket verkar vara slut. Vi måste nu orientera oss i ett nytt landskap. Eller, är det så nytt, egentligen? Är det inte ungefär samma sorts landskap som de tidiga kristna befann sig i? Och, får man kanske tillägga, många gånger led och dog i?

Försämrad ekonomi, förminskat anseende i ”världen” och därpå följande minskat självförtroende – allt detta sammantaget kan leda till panik och resignation. Eller så vågar vi oss på att pröva om inte Ordet gäller oss: Så säger Herren, Israels Helige: vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka. (Jes 30:15)
Tänk om det faktiskt – på fullt allvar! – är sådana otidsenliga saker som omvändelse, lydnad och stillhet inför Herren, som är vår räddning. Att kraftlösheten kan innebära att vi hittar en styrka som är mindre konjunkturkänslig än vår egen. Att vi får upp ögonen för alla de skatter som finns där framför näsan på oss, så fort vi slutar att sätta lit till vår egen förmåga. Det är ju, trots allt, inte vi som är hjälten.
”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship.” Humphrey Bogarts slutord i filmklassikern Casablanca skulle kunna utgöra huvudtemat i den spännande följetongen ”2012– om svenskkyrklighetens återfunna romans med Gud”.

Helle Klein: Vår identitet skapas i mötet med andra religioner

Skotten på Utöya hör till de mest fasansfulla uttrycken för ett samhällsklimat som präglas av främlingsfientlighet och islamofobi. Anders Behring Breivik må vara en sjuk människa men hans idévärld hör hemma i den antimuslimska rörelse som tyvärr drar som en löp­eld genom dagens Europa och blir till politik i regeringar och parlament.
Mörkret sänker sig över ett Europa i ekonomisk depression och ökade sociala spänningar. Den avgörande framtidsfrågan gäller vem som förmår vända uppgivenheten till konstruktivitet. Vem kanaliserar människors oro – högerfascismen eller demokratiska samhällsbyggarkrafter?

Kyrkan kan och bör vara en samhällsbyggare som vänder vanmakten till hopp och framtidstro, som hävdar Människovärdet framför trosemblemet.
Kyrkan kan framförallt inte vara neutral i frågan om islamofobin. Vi har dessa otäcka stämningar också i vårt land. I kyrkans beslutande organ sitter Sverigedemokraterna vars hela existens bygger på främlingsfientlighet och anti-islamskt hetsande. I Sveriges riksdag sitter SD-företrädare som bjuder in talare från English Defense League – en av de mest hårdföra och våldsamma anti-islamska rörelserna och som Anders Behring Breivik inspirerades av.
Frågan om kyrkan och islam hör till vår tids mest angelägna fråga. Vi får inte göra om misstagen som en gång i tiden gjordes i antisemitismens kölvatten.

Den stundtals förfärande debatten om kyrkans identitet i Kyrkans tidning denna höst visar att kampen återigen står mellan dem som vill göra ”det kristna” till ett murbyggeri mot andra och dem som ser att inkarnationens kyrka i alla lägen måste stå upp för Människovärdet och anser att identitet skapas i mötet med andra.
Runtom i landet pågår spännande arbete mellan kristna och muslimer, där religionsdialogen kommit att bli till diapraxis. Fler måste följa efter. Att vara folkkyrka i Sverige på 2000-talet är att stå upp för det gemensamma och kärleksfulla i tider av splittring, hat och konfrontation.