Bland annat citerar han en präst som ansåg att aids trots allt hade en mening, om den fick människor att ångra sitt homosexuella leverne.
Härom veckan publicerade också religionsvetaren Jonas Svensson ett treårigt forskningsprojekt om hur aids hanterats teologiskt inom islam. Nämligen inte enbart som ett tecken på att Gud straffar syndaren. Utan även som en språngbräda för radikal tolkning av islam.

Han hänvisar bland annat till den sydafrikanska organisationen Positive Muslims, som formulerade en sorts barmhärtighetsteologi i kampen mot diskriminering av de smittade.
Det har också höjts muslimska röster för att utifrån exemplet aids ifrågasätta en oföränderlig, en gång för alla given, syn på vad islam säger om sexualitet. Bland annat om sex utanför äktenskapet alltid måste vara förkastligt, och om traditionell manlig överordning i kombination med kvinnlig underordning i själva verket ökar risken för att hiv sprids.

Aidsepidemin har verkligen varit en utmaning för religionerna. Inte konstigt, med tanke på att den har alla beståndsdelar som behövs för att göra det till en het teologisk fråga:
1. Sex.
2. Lidande och lidandets mening.
3. Frågan om personligt ansvar, länkad till föreställningar om skuld och straff.
4. Homosexualitet och frågan om norm och avvikelse.
5. En föraktad minoritet.
6. Sjukdom och svaghet.
7. Barmhärtighet kontra fördömande.

Föreställningen om rättvisa och straff när det gäller allvarlig sjukdom är mycket uthållig och inte bara kopplad till religiös tro. Allmänmänskligt vill vi gärna se en mening med att det svåra drabbar oss. Om lidandet drabbar blint – och det gör det ju – känns bördan av lidandet extra tung eftersom det är ”orättvist”. Med aids, åtminstone i väst där det flest var bögar som blev sjuka, erbjöds plötsligt en dödlig farsot som såg ut som en gudomlig tanke. Tilltalande för den som sökte bekräftelse på att homosexualitet var emot Guds vilja och straffades redan i detta livet. En rättvisetanke, om  än obarmhärtig.

Med religionsvetaren Jonas  Svenssons ord är sjukdomen ”användbar för de debattörer som vill framställa islam som ett samhällsskick och ett reellt politiskt alternativ”. Liknande tankegångar finns inom den bibeltolkning som kallar sig själv ”klassisk”: Lev som Gud vill, det vill säga heterosexuellt och troget, så håller du dig frisk. Rätt- visetanken återigen.

Men långt ifrån alla svenska präster lade sten på de aidssjukas börda. På liknande sätt som inom islam har strålkastarljuset på en utsatt minoritet väckt diametralt olika reaktioner, inte bara avståndstagande utan också medvetenhet och empati.
Från mitten av 1980-talet har två utvecklingslinjer löpt parallellt. Dels hanteringen av aids och bemötandet av de smittade. Dels den ökade insikten i homosexuellas situation och kampen mot diskriminering. Det är inte osannolikt att det ökade fokus på gaysamhällets utsatthet som aids medförde, har ökat engagemanget för hela gruppen homosexuella och även påskyndat Svenska kyrkans ordning med samkönade vigslar.

Jonas Gardell kritiserar vissa präster, läkare, ledarskribenter med flera för att ha bedrivit häxjakt på bögar och framställt dem som samhällsfarliga snarare än offer. Det gör han rätt i. Men de goda krafter – inte minst inom kyrkan – som kämpat för de homosexuella förtjänar också att gå till historien.