En spretig men viljestark grupp, samlad för att ekumeniskt brottas med varandras föreställningar om hiv och kyrka. Det handlade om oss allihop – för precis som Brita Häll beskriver så rör hiv vid de stora frågorna i livet.
I vinter kom nya alarmerande siffror om att de flesta svenskar fortfarande inte vet hur hiv smittar. Är det nysningar? Är det en kram? Pinsamt i ett land med skolplikt.

Det blir lättare att hålla avståndet från det där farliga om man bara gör allt för att glömma att det finns. Men vi kan inte glömma. Någon sa mig det så enkelt som: hiv har drabbat Kristi kropp.
Visst ska präster, kyrkoledare och medmänniskor som har kämpat för att upprätta och stärka människovärdet hos sjuka och utsatta gå till historien som goda krafter. Men utmaningarna finns kvar. Vi har ett arv av att döma – nu måste vi bidra till att upprätta.

De nordiska kyrkorna har insett detta och förarbetet är igång, därav att jag fick möjligheten och mötet i november. Frågor måste ställas, teologin måste bearbetas i våra egna församlingar. Utmaningen blir till våra egna – för att vi alla måste bli bättre på att möta hela människor som kyrka.
Hiv  har länge för kyrkan handlat om vårt biståndsarbete långt där borta. Fortsätter vi så förblir det en fråga som vi inte behöver släppa ända in på kroppen. Trovärdigheten faller. Omöjligen kan Svenska kyrkan göra ett trovärdigt arbete i världen om inte våra egna församlingar är trygga och välkomnade för var och en som vill delta. Kristi kropp har hiv, och vi är alla del av en och samma kropp.