Får man begrava människor och djur ihop?

Innan den första tjälen, en sen kväll i november, går en kvinna och hennes dotter till kyrkogården. En av dem bär en spade och den andra en urna. Det är ett udda begravningsfölje som vill undgå upptäckt. De ser sig noga om efter potentiella vittnen eftersom de tänker begå en brottslig handling. Varken länsstyrelsen, kommunen, Svenska kyrkan som huvudman för begravningsverksamheten eller den lokala församlingen har sanktionerat ceremonin. Veterinären sa att hon inte ville veta vad de skulle göra med askan, när kvinnan hade berättat. ”Jag vet att det händer, men det är olagligt”, hade veterinären sagt. 

Historien började egentligen flera månader tidigare, när kvinnans man och dotterns pappa hade drabbats av obotlig cancer. Mot slutet av jordelivet önskade han att deras båda hundar skulle ligga i hans grav när deras tid kom. Kvinnan hade lovat. Det var den första hundens aska som de nu var på väg till graven med.

Enligt begravningslagen (1990:1144) finns det inget förbud, men ett beslut från länsstyrelsen i Västmanlands län har fått prejudicerande effekt i avvaktan på ställningstagande från domstol. Länsstyrelsen har nämligen tolkat lagen så att djur inte får begravas på begravningsplatser som är avsedda för människor. Det anges inga fördjupande filosofiska eller etiska skäl för beslutet utan tolkningen grundas på sedvänja enligt kristen tradition och kultur. 

Om den döda personen däremot önskar att begravas på annan plats än på kyrkogården så kan de anhöriga ansöka hos och eventuellt få tillstånd av länsstyrelsen att sprida människans och det döda djurets/djurens aska tillsammans. I praktiken skulle en förändring betyda att man sparar det döda djurets eller djurens aska hemma till dess att det är dags för en själv att begravas – eller som i fallet med kvinnan och dottern, att djurets aska grävs ned efteråt.

Sedan åtminstone 1879 finns en praxis i Sverige, som har etablerats alltmer under åren, för begravning av husdjur, då den älskade hunden Nero begravdes av sin husse August Blanche på Djurgården i Stockholm. I dag finns det 800 gravar på Kaknäs djurkyrkogård, den första svenska och enligt hemsidan ”kanske världens största”. Där kan hundar och katter dela kyrkogård med marsvin, fåglar och sköldpaddor med mera. För 2 300 kronor får man en standardbegravning för sitt husdjur, inklusive en minnesstund med en bön av Franciskus.

Särskilda djurkyrkogårdar och minnes-lunder för döda husdjur finns det alltså en praxis kring i Sverige, men att människa och djur skulle vila i samma grav på en kyrkogård är olagligt. Men vad är egentligen den stora invändningen? Det är en fråga som Marcus Romedahl (Fisk) hoppas att höstens kyrkomöte ska besluta om att låta kyrkostyrelsen utreda enligt motionen ”Gemensamma gravplatser för människor och husdjur”. 

Personligen hoppas jag att kyrkomötet beslutar enligt Romedahls förslag. Frågan rymmer en rad teologiska och filosofiska utmaningar kring människans relation till andra djur, här specifikt husdjur vilka enligt Nationalencyklopedin definieras som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”.

Redan nu kan man dock ana att vissa frågeställningar i så fall kommer att väckas som handlar om distinktioner och relationer mellan människa och djur, men kanske övervägande frågor av praktisk art såsom begränsningar av antal djur och vilka djur som ska räknas in.

Vissa djur har människan kulturellt sett en närmare emotionell relation till, såsom hund, katt och häst, men mindre till fiskar och reptiler som också räknas till kategorin husdjur. Men människan kan också ha en djup relation till kor, som inte räknas in i definitionen för husdjur.

Ska de uteslutas på grund av sin storlek, även om den inte har betydelse efter kremering?

Det kan också finnas religiösa invändningar på kyrkogårdar där även judar eller muslimer begravs eftersom vissa djur, exempelvis minigrisar, anses som orena.

Utan att ha en aktuell empirisk studie att hänvisa till vill jag ändå påstå att svenskars relationer till sina husdjur, särskilt hund, katt och häst, är djupt personlig. Det finns människor som föredrar vänskap med sitt djur snarare än med människor, hundar som räddar livet på husse eller matte och som, var och en, utvecklar sitt eget kynne. Många kan säkert känna igen sig i berättelsen om kvinnan och hennes dotter. De förstår inte varför det är olagligt att begravas med de husdjur de ser som familjemedlemmar. Det är också därför kvinnan och hennes dotter har anonymiserats. Om jag vore ledamot i kyrkomötet skulle jag ha stött Romedahls förslag om att utreda frågan, för att på sikt få till stånd en förändring i begravningslagen.

Susanne Wigorts Yngvesson,
Professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm