Ledare

Flera goda skäl att inte tillåta delning av aska

Jonas Lindberg, gästledarskribent
När det gäller frågor om något så slutgiltigt som död och begravning finns det ändå goda skäl att tänka ett varv till. Bilden är från Gustav Vasa kyrka Stockholm. Foto: Marcus Gustafsson

Frågan om att tillåta delning av askan efter en avliden person är åter aktuell. Men det finns viktiga invändningar att diskutera innan riksdagen eventuellt tillåter det. De handlar om synen på kroppen och behovet av en gemensam plats och rit som stöd i sorgen.

Sveriges Auktoriserade begravningsbyråer menar att det är dags att se över lagstiftningen kring delning av aska efter kremering. Frågan väcktes efter en TT-artikel i ett flertal medier landet runt, däribland Kyrkans Tidning. Den handlar om en svensk man med rötterna i Österrike, som önskar få sin aska delad efter kremeringen för att sedan gravsättas dels i Stockholm och dels utanför Wien.

Ämnet har redan tidigare debatterats i riksdagen efter ett flertal motioner, men hittills har majoriteten sagt nej. Länsstyrelserna kan dock bevilja undantag om synnerliga skäl föreligger och hittills har det brukat handla om starka religiösa skäl.

Begravningsbyråerna hänvisar genom förbundsdirektören Ulf Lernéus till den ökande geografiska rörlighet som finns bland människor idag och menar därför att det är dags att lagstiftaren drar praktiska konsekvenser av den. Och det är helt riktigt att vi sakta men säkert åter tycks bli de nomader som människan har varit under en stor del av sin historia. Förslaget om möjligheten att bli begravd på mer än en plats kan därför tyckas vara helt rimligt.

Men när det gäller frågor om något så slutgiltigt som död och begravning finns det ändå goda skäl att tänka ett varv till.

Till att börja med bottnar diskussionen i en förändrad syn på kroppen, där den idag dominerande seden att kremera avlidna gör vår syn på döden mer abstrakt. Även om det kan tyckas makabert kan det därför vara relevant att jämföra med tanken att vi skulle dela en avliden människas kropp och begrava den på två olika platser, vilket förmodligen känns otänkbart för de flesta av oss.

Så har förvisso skett i kyrkans historia när det gäller helgon och deras reliker, men då handlar det om något större i kyrkans tro och liv än en enskild människas kvarlevor och oftast långt efter att de anhöriga själva har avlidit.

Det går naturligtvis att argumentera att det idag går att få tillstånd att sprida aska över vatten och att en form av delning av askan därmed uppstår på naturlig väg. Men för de anhöriga är det sannolikt ändå platsen där askan sprids som upplevs som den faktiska gravplatsen och därmed dit man i praktiken vänder sig med sin saknad.

En ytterligare invändning har att göra med begravningsriten, som förmodligen både kyrka och begravningsbyråer har ett gemensamt intresse av att vårda. Om riksdagen skulle ge ett generellt tillstånd till delning av aska kommer vi sannolikt också att få se en ökad uppdelning av begravningsakten.

Det ligger förvisso helt i linje med en ökad privatisering av sorgen, men därmed försvagas ytterligare möjligheten till gemensamt stöd mellan människor i en av livets svåraste stunder.

Jonas Lindberg

Taggar:

Begravning

Mer inom samma ämne