Vem tar ansvar för döden i vårt land?

I början av 90-talet tog det ännu bara ett par veckor mellan dödsfall och jordbegravning eller kremation i Sverige, men sedan ökade tiden gradvis. Därför infördes en begränsning på 30 dagar genom en ändring i begravningslagen 2012. Det fick en tillfällig effekt, men sedan dess har ökningen åter fortsatt till att förra året ligga på ett genomsnitt på drygt 26 dagar. Det innebär att det ingen annanstans i världen tar lika lång tid att bli begravd som här.

Det är ett etiskt problem som berör människovärdet, men handlar även om biologisk nedbrytning och blir därför också en arbetsmiljöfråga för de som arbetar på krematorierna eller andra platser där förvaringen sker. 

Ofta hänvisas det till att människor inte är villiga att ta sig tid för begravning i närtid. Det kan sedan skapa press för bland andra Svenska kyrkans församlingar att säga ja till sena begravningar, trots att det därmed bryter mot lagen. Problemet med tillämpningen av den är att lagen lägger ansvaret på de anhöriga samtidigt som det inte finns några sanktionsmöjligheter om och när tidsgränsen passeras. 

Det är naturligtvis känsligt med sanktioner i en redan utsatt situation för sörjande människor, men en väg att gå skulle ändå kunna vara att börja ta betalt för kylförvaringen varje dag över de 30, eftersom den inte ingår i begravningsavgiften. 

Att försöka höja tröskeln på det sättet kan dock medföra att den relativt nya seden att kremera den avlidna redan innan en eventuell begravningsceremoni kommer att bli ännu vanligare. Den formen har fördubblats till antalet på bara fem år och står idag för en fjärdedel av alla begravningar. 

Det löser visserligen det etiska problemet med långa förvaringstider, men det är samtidigt mindre bra för sorgeprocessen att samlas kring en urna än en kista med en kropp i. Därtill kommer att ungefär en tiondel av alla kremationer idag sker utan någon känd begravningsceremoni alls och vi kan anta att den andelen också kommer att fortsätta öka. Då stiger risken ytterligare för förlängd och mer komplicerad sorg för de efterlevande, enligt en sammanfattande studie av sociologen Erika Willander. 

Den övergripande trenden är därmed tydlig: Vi skjuter påminnelserna om döden längre och längre ifrån oss. Bilden förstärks ytterligare med allt fler begravningar i kretsen av de närmaste, färre minnesstunder efteråt och annonsering på nätet istället för i en dagstidning, som majoriteten en gång hade tillgång till. 

Att ökningen av antalet dagar från dödsfall till jordbegravning eller kremation började just kring millennieskiftet är kanske mer än en slump, med tanke på att den på ett ungefär sammanfaller med relationsförändringen mellan kyrka och stat. Någonting bärande i samhället började då brytas upp och det är först såhär ett par decennier senare som vi börjar se konsekvenserna av det. 

När den gemensamma riten försvagas tar individuella former över och är, åtminstone i det här fallet, för svaga för att riktigt kunna bära. Det blir så många val som människor förväntas göra att tiden och orken inte riktigt räcker till, istället för att gå in i något som är förberett och genomtänkt för att kunna fungera för alla. Det finns styrka i det som har delats av människor i generation efter generation. 

Så vad gör vi nu? Samtalet om död och begravning behöver hållas levande, redan i konfirmandverksamhet såväl som skolornas religionsundervisning. Men fler av oss behöver också börja ta ansvar för att planera vår egen begravning, för att hjälpa anhöriga och vänner. Då kan de lättare ägna sig åt det viktigaste – att få ta hand om sin egen sorg och att få börja göra det så snart som möjligt. Här har Svenska kyrkan alla möjligheter att vara en viktig aktör i civilsamhället, både som trossamfund och huvudman för större delen av begravningsverksamheten i landet. 

Jonas Lindberg
Präst och teologie doktor i religionssociologi