Framtidens välfärd kräver proffsiga aktörer

Vi blir allt äldre. Det är i sig ett glädjebudskap. Men för att äldreomsorg, hälso-och sjukvård ska hålla fortsatt hög standard, måste vi arbeta längre. Politiker flaggar redan nu för att pensionsåldern troligtvis kommer att höjas från 65 till minst 67 år. Annars blir det omöjligt att klara de stigande kostnaderna för välfärdens tjänster.
Dessutom medför den demografiska utvecklingen stora utmaningar för kommuner och landsting att skaffa kompetent personal, särskilt i mindre städer och kommuner. Ännu svårare kan det bli i glesbygden som redan är drabbad av stor utflyttning, speciellt av yngre och välutbildade personer.
Frågan är då om och hur Svenska kyrkan kan agera i välfärden. Är det en uppgift kyrkan kan och vill axla? Har kyrkan uthålligheten och kompetensen att ge sig in i upphandlingar?

Att det är okej för svenska folket att Svenska kyrkan kan vara en aktör inom välfärdsområdet framkom i en nyligen genomförd undersökning av Uppsala universitet. Och att det finns en vilja hos Svenska kyrkan visar sig också i att kyrkostyrelsen tillsatt en utredning som leds av Kerstin Alberius som ska belysa hur en sådan kyrklig utförarorganisation kan se ut. Utredningen ska vara klar den 1 oktober för att överlämnas till kyrkostyrelsen. Sedan går den ut på remiss och kommer tillbaka till kyrkomötet 2015. Och under tiden har med all säkerhet det politiska, kyrkliga och religiösa landskapet ytterligare förändrats.

Till slut kommer frågan att handla om Svenska kyrkans diakonala uppdrag och då ett vidgat diakonalt uppdrag. Frågan behandlades under kyrkostyrelsens sammanträde innevarande vecka där man diskuterade och fattade beslut om ett nytt dokument kring kyrkans diakonala roll. Främst handlar det om att vara rösten som påtalar de svagas situation och orättfärdigheter i samhället. Men också att Svenska kyrkan kan vara en samarbetspartner, vilket man redan är. Den tredje punkten är att beskriva sig själv som aktör.
Allt detta verkar kanske självklart i mångas öron. Men frågorna rymmer stora teologiska utmaningar. Det framkom under ett seminarium i Stockholm där Stefan Nilsson, direktor för Ersta diakoni, medverkade. Han utgick från berättelsen om den barmhärtige samariern, urtypen för en människa som gör gott. Men det finns också en värdshusvärd som på samarierns uppdrag är den som bedriver själva vården. Och gör det mot ersättning eftersom han får betalt av samariern. Gick han med vinst eller inte är en obesvarad fråga.

Stefan Nilsson menar att ger man sig in i rollen som utförare, händer något med identiteten. Svenska kyrkan blir mer av värdshusvärd, vilket i sig inte behöver vara fel. Men detta behöver Svenska kyrkan vara medveten om. För vad händer med självbilden och identiteten som kyrka? Vad händer med den profetiska rösten och den fria ställningen i relation till det övriga samhället?
En annan viktig fråga som kyrkan måste ställa sig är varför man ska ge sig in på det här området. Vilken är den egentliga drivkraften? Dessutom varnar Stefan Nilsson för att kyrkans organisation är ett annat bekymmer. Det finns inte den styrning och ledning som kommer att behövas om man på allvar ska ge sig in på välfärdsmarknaden. Kyrkan är inte en koncern. Men det kan man behöva vara inom det här området som är extremt konkurrensutsatt där stora aktörer med stora ekonomiska resurser dominerar fältet. Att slåss om upphandlingar kräver stor kompetens och misslyckanden kan skada det stora förtroende Svenska kyrkan har hos svenska folket.

Andra utmaningar och dilemman lyfter Stig Linde, diakon och forskare, fram i senaste numret av Svensk kyrkotidning som också är vårens diakoninummer. Han menar att den lokala församlingen är en stabil grund för att skapa gemenskap, den ena sidan av diakonins verklighet och vardag. Men också att den professionella kompetensen i vården driver utvecklingen mot en alltmer professionaliserad kyrka.
Ingen enkel balansgång för Svenska kyrkan.