Kyrkan kan inte lyda andras politiska agenda

En kyrka som är trogen credot kan inte acceptera att omsorgen om sjuka, gamla, barn och utblottade förvisats till en saluhall där vårdtjänster krängs av företag som vill tjäna maximalt med pengar.
De förfärliga effekterna för ”kunderna” av ett sådant system har redan visat sig. Glöm inte Carema-skandalen. Kom också ihåg att inget har förändrats. Carema och liknande företag tjänar fortfarande stora pengar på våra sjuka och gamla.

Jag tror säkert att kyrkan skulle kunna arbeta upp kompetens för att handla och förhandla i vårdmarknadens saluhall. Det är inte där skon klämmer. Problemet finns i själva grundvillkoret. Ska kyrkan vara vård- och omsorgsgivare kan det inte ske på redan satta villkor.

Idén att kyrkan hjälper behövande går knappast stick i stäv med credot, tvärtom, men kyrkan måste i så fall vara med och sätta agendan. Att bara lydigt agera utifrån en redan formulerad politisk agenda är att vara passivt politisk. Opolitisk kan kyrkan inte vara. I vårdfrågan måste den bli aktivt politisk.

Att vara politisk handlar inte om taktiskt rävspel utan om erkännandet att evangeliet, om det praktiseras, får praktiska återverkningar i ett samhälle. Att älska sin nästa är inte en abstrakt affekt som uppstår och upphör i kyrkorummet. Att älska sin nästa innebär handling i vardagen. I denna vardag måste kyrkan våga tala högt även i politiska frågor – inte som förslagen partipolitisk aktör utan med integritet, som medmänsklighetens försvarare.