Aktivism är ett laddat ord. Men vad händer om kyrkan väljer bort praktisk påverkan? Kan man ta upp kollekt i en sådan kyrka? I stället borde allas vår strävan vara att stå så nära Jesus som möjligt.
Med jämna mellanrum råkar jag på röster som hävdar att Svenska kyrkan har blivit alltför politisk. Att vi lägger oss i frågor som vi inte har med att göra när vi uttalar oss i integrationsfrågor, tar ställning för ett starkt bistånd eller driver på för en grön omställning. Att jag stöter på den uppfattningen i sekulära miljöer är för mig inte fullt så förvånande som hur ofta den dyker upp i kyrkliga sammanhang. Vissa höjer rösten ytterligare och säger att vi måste sätta stopp för aktivismen inom Svenska kyrkan en gång för alla.
I Bibelns skapelseberättelse står det att vi har blivit satta på den här jorden för att bruka och vårda den. Uppdraget att ställa sig på den utsattas sida har genomsyrat den kristna traditionen i över två tusen år. Går det då, med detta i åtanke, att som kyrka välja att inte ta ställning i samtida politiska frågor som klimatkrisen och andra globala orättvisor?
Aktivism är ett laddat ord, men definitionen desto enklare: ”individers och gruppers praktiska och medvetna aktiviteter för att påverka, eller göra motstånd mot, förändring i samhället.” Vad händer med en kyrka som aktivt försöker undvika att påverka sin omvärld? Kan man ta upp kollekt i en sådan kyrka?
Finns det något att predika om? Och varför ska just Svenska kyrkan som organisation inte kunna uttala sig i politiska frågor som berör områden där man bär på erfarenhet och expertis? Om vi talar om politik som en samhällsvision hoppas jag att varje församling och medlem i Svenska kyrkan bär på en sådan. För jag lever i tron att själva fundamentet för vad som utgör en kyrka är att människor går samman i en församling med viljan att förkunna evangelium, bygga Guds rike och följa i Jesus fotspår.
Om någon skulle be mig att peka ut enskilda ögonblick som fått mig att växa i min tro så är det inte stunder av stilla bön som jag kommer att tänka på först. Jag tänker på när jag gick grundutbildningen för att bli Ageravolontär och mötte unga kristna som ville kämpa för en bättre värld. Hur vi tapetserade Uppsalas lyktstolpar med bibelord som manade till mångfald och tolerans inför riksdagsvalet.
Att ta ställning för och verka för alla människors rätt till ett värdigt liv är för mig en betydande del av min kristna identitet.
Jag tänker på när jag pilgrimsvandrade för klimatet som en del av Pilgrim’s Walk for Future. Hur dagens sista steg kändes lätta när vi hörde ljudet av kyrkklockor som ringde för att välkomna oss. Jag tänker på när jag fick representera Act Svenska kyrkan på en konferens i Tanzania. Hur tusentals kvinnliga präster fyllde en kyrka i ett stift som hade förbjudit prästvigning av kvinnor efter ekonomiska påtryckningar från en kyrka i USA. Jag tänker på manifestationer för fred med kristna vänner efter Rysslands invasion av Ukraina.
Att ta ställning för och verka för alla människors rätt till ett värdigt liv är för mig en betydande del av min kristna identitet. Det innebär inte att jag tror att man måste rösta på ett visst parti eller följa en särskild ideologi för att vara en god kristen. Däremot tror jag att det finns en kristen människosyn som vi som kyrka bör eftersträva och det är den som Jesus ger uttryck för i Bibelns berättelser.
I en intervju i Kyrkans Tidning i maj i år säger vår blivande ärkebiskop Martin Modéus så här: ”Församlingen, människorna som samlas, behöver stå så nära Kristus att vi ser det han ser, kan säga det han säger och göra det han gör.” För mig innebär det lika mycket att agera politiskt för global rättvisa som att önska min bänkgranne Guds frid under söndagsgudstjänsten. Att stå upp för människor som hamnat i kläm på andra sidan jorden med samma självklarhet som de som befinner sig i min närhet. Att engagera sig i sin församling och samtidigt vara medveten om att vi tillhör en världsvid kyrkogemenskap. Att verka för en öppen kyrka dit alla är välkomna med sina gåvor och bördor.
Jag är en kristen aktivist med en tydlig politisk agenda. Kanske får den beskrivningen dig att rygga tillbaka.
Kanske känner du igen dig. För mig handlar det om att sträva efter att stå så nära Jesus som möjligt. I den frågan håller jag med den blivande ärkebiskopen om att vi behöver vara många som gör det i Svenska kyrkan.
Hanna Soldal,
etnobotaniker och deltagare på Svenska kyrkans skribentskola
LÄGG TILL NY KOMMENTAR