Teologisk kompetens för ett starkt framtida ledarskap

Jonas Lindberg gästledarskribent
Den teologiska kompetensen stärker kyrkans särart som organisation. På bilden takmålning i Allhelgonakyrkan, Stockholm. Foto: Marcus Gustafsson

 Allt färre biskopar, domprostar och lärare vid utbildningsinstitutet har teologisk spetskompetens. Det är ett problem i dessa ledande funktioner, men också för kyrkan som helhet, eftersom det kan försvaga kyrkans särart som organisation.

I boken Så är det inte hos er diskuteras det kyrkliga ledarskapet i organisationsteoriernas värld och en viktig poäng i den är att lyfta fram den teologiska kompetensen för att stärka kyrkans särart som organisation. Men när den allmänna utbildningsnivån har stigit brant under de senaste 30 åren och Sverige dessutom är ett av de länder i världen som har högst andel disputerade per capita har samtidigt den teologiska spetskompetensen sjunkit i ledande funktioner i Svenska kyrkan.

Bland biskoparna är visserligen skillnaden inte så stor. För 30 år sedan hade elva av fjorton en doktorsexamen och idag är motsvarande siffra nio. Eftersom uppdraget framför allt handlar om ett teologiskt och andligt ledarskap är det dock rimligt att antalet inte sjunker mycket mer än så. Det är viktigt med en stark kompetens, inte bara i det egna stiftet, utan också i biskopsmötet och läronämnden. I de fall biskopen inte är disputerad kan det vara lämpligt att komplettera med exempelvis en stiftsteolog, men så är inte alltid fallet.

Bland domprostarna är förändringen dock tydligare. För 30 år sedan var sju av tretton disputerade och idag är bara två stycken det. Förklaringen är förmodligen att chefskompetensen har kommit att väga allt tyngre vid rekryteringen, inte minst i de fall när det idag handlar om att leda ett storpastorat. Den som har ägnat fyra-fem år av sitt yrkesliv åt att disputera har förstås missat möjligheten att få motsvarande erfarenhet av att vara arbetsledare.

Därmed finns det goda skäl att trots allt låta en doktorsexamen väga tungt i rekryteringen.

Det finns dock ett dilemma här, eftersom domprosten i praktiken också fungerar som biträdande biskop i stiftsstyrelse, domkapitel och vid visitationer i stiftets församlingar. Därmed finns det goda skäl att trots allt låta en doktorsexamen väga tungt i rekryteringen. Det handlar också om att tänka in att domprostar bör vara lämpliga biskopskandidater på sikt.

Ett tredje exempel gäller utbildningen för Svenska kyrkans profilyrken. För bara några år sedan var det så många som fem disputerade lärare vid de två dåvarande pastoralinstituten. Vid det nuvarande utbildningsinstitutet finns det däremot bara en lärare med doktorsexamen, nämligen rektorn.

Eftersom åtminstone präststudenterna numera ska ha minst en magisterexamen betyder det därmed att de har en längre grundutbildning än majoriteten av sina lärare. Skolan tar förvisso in gästföreläsare och kompetens omfattar givetvis mer än en akademisk examen, men ändå tycks något vara skevt här.

Med tanke på den generella höjningen av utbildningsnivån i samhället kan det inte vara rimligt att slutåret på utbildningarna för musiker, diakoner, församlingspedagoger och präster håller lägre akademisk nivå än resten av utbildningen. De resurser som satsas på denna grundläggande nivå stärker kyrkan som helhet och är en viktig investering för ett starkt framtida kyrkligt
ledarskap.

Jonas Lindberg