Tid för självrannsakan

Susanne Wigorts Yngvesson Professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm
Året innan Donald Trump valdes till president höll påve Franciskus en predikan som gjorde avtryck. Han sa: ”Det är en kristen dygd att kunna döma sig själv. Bilden från påvens besök i Malmö.

När fastan nu inleds finns skäl att fundera över vilken roll och vilket utrymme vi ger åt självrannsakan. På ett personligt plan kan var och en endast svara för sig själv. Men hur tar vi ansvar på ett offentligt plan, undrar Susanne Wigorts Yngvesson i sin gästledare.

Självrannsakan är ett begrepp som sällan nämns nuförtiden men när det görs är det oftast någon annan som ska rannsaka sig. Det kan vara berättigat och nödvändigt att peka på andras fel och brister, men bör det inte också följas av en ärlig vilja att granska sig själv?

En snabb översikt i svenska dagstidningars arkiv de senaste två åren visar att Expressen och Dagens Nyheter är de som oftast efterlyser självrannsakan. Det gäller då inte mediernas egna handlingar utan enskilda medborgares, politikers, myndigheters eller EU:s självrannsakan. Det är lätt att associera till Jesus som undrar: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”.

Men hur lätt är det att rannsaka sig själv? En sak är att göra det privat, men
offentligt? Hur ofta hör vi politiker, präster eller förtroendevalda säga: ”Här gjorde vi fel och vi tar ansvar för det.”

Vi skulle behöva en kollektiv rit för offentlig självrannsakan. Men vänta nu, den finns ju redan i den kristna gudstjänsten med syndabekännelse, ånger och förlåtelse. Kan den riten översättas till det offentliga livet? Vad skulle det tjäna till, undrar någon. Jag tror att det skulle ge oss ett mer moget och tillitsfullt samhälle.

Självrannsakan är en dygd som vi kan öva oss i för att bättre kunna se oss själva. Augustinus, Etty Hillesum och Karl Ove Knausgård gör litteratur av sin självrannsakan. Det är ett pågående sökande för att bättre förstå tillvaron och sig själv. Att älska sig själv, trots det man ärligt ser, är en av de största utmaningar som människan kan ställa sig inför. Därför är det frestande att hellre peka på andras fel så man slipper den utsatthet som självrannsakan kräver.

Året innan Donald Trump valdes till president höll påve Franciskus en predikan som gjorde avtryck. Han sa: ”Det är en kristen dygd att kunna döma sig själv.” De flesta av oss är bra på att hitta undanflykter i stället för att stå för vad vi gör – samtidigt som vi lyckas ”se oskyldiga ut”. Att döma sig själv är en förmåga, sa påven och jag förstår vad han menar. Han syftar inte på att döma ut sig själv som ingenting värd, utan på att döma sig själv för att bli mer mogen och ansvarstagande som människa.

Små ansatser av dömande och självrannsakan har setts från vissa republikaner på andra sidan presidentvalet och
efter det att Trump hetsade folket att storma Kapitolium. Några evangelikaler som tidigare stått på Trumps sida inbjöd till offentlig avbön.

En av dem är pastor Samuel Rodriguez som uppmanade hela landet och kyrkorna att ångra sin medverkan till att ha släppt fram en sådan som Trump till president. ”Vi har gett honom mer stöd än Gud som är den som borde inta våra hjärtan.” En och annan republikan, men få, efterfrågar botgöring och självrannsakan. Hur kunde det gå så långt? På vilka sätt har de själva bidragit till situationen?

Är deras rannsakan ärligt menad? Det vet jag inte, men om folk vågar lita på att uppsåtet är ärligt kan verkliga politiska och moraliska förändringar ske. Självrannsakan ska inte, och det är viktigt, ersätta de rättsliga prövningar som behövs, utan komplettera dem.

Nu när fastan just inletts finns starka skäl att fundera över vilken roll och vilket utrymme vi ger åt självrannsakan. På ett personligt plan kan var och en endast svara för sig själv. Men på ett offentligt och kollektivt plan? På vilka sätt bidrar vi själva till våld och destruktivitet? Tar vi ansvar för våra handlingar?

Det är inte enbart en specifik teologisk fråga för troende kristna. Det är också en angelägen politisk fråga. Ger vi politiker och beslutsfattare utrymme och tid för självrannsakan? Vilket sorts samhälle kan vi skapa för att ge oss alla den möjligheten? I det offentliga livet behövs företrädare som har mod och mognad att ta sitt ansvar för fel och brister – i stället för att snickra rangliga skjul av flisorna behöver vi bygga hållbara broar av självrannsakelsens bjälkar.

Susanne Wigorts Yngvesson 
professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm

”Påven syftar inte på att döma ut sig själv som ingenting värd, utan på att döma sig själv för att bli mer mogen som människa.