Vi måste våga vara mer entreprenörer

Jonas Lindberg gästledarskribent

Svenska kyrkan sitter för mycket kvar i en förvaltarroll och fokuserar därför på nedskärningar
i stället för förnyelse och tillväxt. Precis som Engelska kyrkan och en del svenska frikyrkor skulle Svenska kyrkan därför må bra av att bli mer entreprenöriell.

I Kyrkans Tidnings stora enkät till nomineringsgrupperna inför höstens kyrkoval har turen i det här numret bland annat kommit till frågor om Svenska kyrkans ekonomi. Där är det slående att nästan alla förslag handlar om att minska kostnader snarare än att försöka öka intäkter. När vi i samma nummer skriver om att Engelska kyrkans kyrkomöte i en haltande ekonomi vill starta 10 000 nya församlingar fram till år 2030 blir kontrasten ännu mer påtaglig.

Det vittnar om att det skulle behövas en mer genomgripande kulturförändring i Svenska kyrkan. Om vi tänker oss entreprenörer och förvaltare som varandras motsatser på en skala ligger Svenska kyrkan i dag nämligen mycket långt åt det senare hållet.

Trots många likheter med Engelska kyrkan tycks Svenska kyrkan därför sitta kvar lite för mycket i sitt arv. Till att börja med är det naturligtvis inte överraskande att den, efter att ha varit statskyrka i flera hundra år, fortfarande är präglad av statlig och kommunal logik med kontinuitet som ett av sina främsta ideal. Men kyrkans höga ålder i kombination med en teologisk vurm för traditionen kan vara ett minst lika starkt skäl. En sådan behöver inte vara fel i sig när den handlar om att bevara evangeliets kärna, men problemet uppstår när samma ideal också präglar organisationen som helhet. Det är mänskligt, men tyvärr också för lätt, att ha sin trygghet i status quo.

Sune Fahlgren, lektor i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm, menar att behovet av att orientera sig i en ny situation kräver en annan kompetens hos ledarskapet än ett förvaltande uppdrag. En entreprenöriell ledare stimulerar utveckling, kunskapsproduktion och nytänkande och vågar ta risker snarare än att betona riskminimering. Samtidigt understryker Sune Fahlgren också vikten av att detta nytänkande behöver vara teologiskt grundat.

Här är det intressant att göra en jämförelse med de traditionella svenska frikyrkorna, som av nödvändighet har behövt präglas av entreprenörskap. Den kulturskillnaden går sannolikt också att se i kyrkbänkarna. I många av frikyrkorna kan vi uppskattningsvis se en hög andel småföretagare, medan gudstjänstdeltagarna i Svenska kyrkan i betydligt högre grad består av människor inom offentlig sektor.

Men även i en frikyrka som Equmeniakyrkan talas det i dag om behov av omstart och pastorer erbjuds därför fortbildning i nya sätt att vara församling. I rekryteringen av nya regionala kyrkoledare har också vikten av entreprenörskompetens betonats. Det är en mer ovanlig formulering i platsannonserna i Kyrkans Tidning.

Ett ökat entreprenörskap i Svenska kyrkan kan inbegripa satsningar på att bli välfärdsaktör, som ett relativt kort steg från kommunal och statlig identitet. Det starka inomkyrkliga motståndet mot att driva egna begravningsbyråer kan gissningsvis dock kopplas till en ovilja att ta ett alltför långt steg från samma förvaltartradition. Erfarenheten visar tyvärr att det inte alltid är välkommet med entreprenörskap i kyrkan.

I mer traditionella kyrkliga verksamheter kan förnyelsen bestå i att, precis som i delar av Engelska kyrkan, arbeta med Fresh expressions eller Nya sätt att vara kyrka, som det heter på svenska. Olika modeller för att hjälpa vuxna människor in i kristen tro är också möjligheter att stärka relationen mellan kyrkan och dess medlemmar på sikt.

Det viktigaste just nu är att vi vågar och vill vara mer entreprenörer. Sedan finns det gott om möjliga vägar framåt.

Jonas Lindberg

”Där är det slående att nästan alla förslag handlar om att minska kostnader snarare än att försöka öka intäkter.

Jonas Lindberg