Renlärighet. Det är inget brott mot prästlöftena att tänka positivt om andra sätt att tro. I debatten om renlärighet läggs för stor kraft på att hitta fel hos andra.
Elisabeth Sandlund upprörs i en ledare i Dagen över resultatet i tidningens prästenkät. Nästan varannan instämmer helt eller delvis i att judar, kristna och muslimer har samma Gud, bara olika vägar.
Men Jesus utesluter alla andra vägar till Gud än genom honom, skriver Sandlund. Och eftersom muslimerna tar avstånd från läran om treenigheten kan vi slå fast att de har en annan gud än vi, fortsätter hon.
Debatten om renlärighet, som blossar upp med jämna mellanrum, är nästan alltid rörig. Se även artiklarna om reinkarnation på Kyrkans Tidnings debattsidor de senaste veckorna. Vad är det egentligen som diskuteras och varför?
Först och främst är det en sak vad prästerna (ett statistiskt osäkert urval) säger i en enkät. En helt annan vad de predikar. Det ena handlar om synen på andra religioner. Det andra om livsuppgiften, vigningslöftena och praktiserad tro.
I det större perspektivet – religionsdialog på samfundsnivå – gäller samma sak. Bara för att man respekterar den andres tro och gudsbild, betyder inte det att man slutat stå för sin egen.
Dessutom, när det gäller renlärighet, varför är det så viktigt att slå fast att andra har fel? Prästerna har inte lovat att motarbeta andra religioner, bara att främja sin egen. En enskild kristen kan förstås tro att alla gudserfarenheter som görs inom andra religioner är ogiltiga och destruktiva. Men förkunnar man det så har man ju klampat in på Guds område och bestämt var och hur Gud verkar.
Men det mest bestickande i debatten om renlärighet är hur man talar om förändring.
Förkunnelsen förändras genom tiderna, en förändring som ska komma ur ett sökande efter kärnan i tron och nya sätt att förmedla den. Men hela tiden dyker ett annat synsätt upp: att kyrkan ska predika det som människor är beredda att tro på. Ungefär som ett politiskt parti som är berett att stå för vad som helst som kan få det valt.
Ett synsätt som kan anas bland enkätsvaren i tidningen Dagen och är uttalat i biskop emeritus Bengt Wadensjös artikel (Svenska Dagbladet 24/12) som startade reinkarnationsdebatten. Han vill att Svenska kyrkan ska låta sig påverkas av att allt fler tror på reinkarnation.
Biskop Martin Modéus listar i sitt svar till Wadensjö (SvD 27/12) fyra orsaker till att kristendomen är något annat än och oförenlig med tron på reinkarnation. Klargörande och i god ton. Men när han säger sig vara intresserad av dialog med oliktroende avfärdar han ändå reinkarnationstron som ”mest (…) en dröm om en chans till”. Så kan man ju, om man vill, avvisa även den kristna tron på livet efter detta.
I Kyrkans Tidnings spalter laddas reinkarnationsdebatten av att en kyrklig företrädare – domprost emeritus Kjell Ove Nilsson – använder beskrivningar som ”hopkok”. Han möts av en rad upprörda repliker från personer som känner sig förminskade.
Tala väl om din egen tro. Tala inte illa om andras tro. Särskilt om du hoppas kunna övertyga. I debatten om renlärighet är det en princip lika god som den är sällsynt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR