Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar osar sjuttiotal

När jag frågade en vän som blivit kristen i vuxen ålder varför, svarade hon att det hela är mycket baserat på känsla. Känsla, som i atmosfär. Känsla, som i stämning. Känsla, som i att kyrkorummet för henne är en plats där människor tar saker på allvar, låter det heliga sippra in och är närvarande nog för att lägga märke till det. 

Det är lite som att gå till gymmet, sa hon. Inte tränar man alltid så hårt, inte vet man alltid riktigt vad man håller på med, men bara det att man befinner sig i rummet, med andra, i viben,  gör att man känner att man har ägnat sig åt något bra. Det gör något med resten av livet, även om det är svårt att sätta fingret på vad. 

Något i mig protesterar. Jag tycker inte att religion ska handla primärt om känsla. Men mycket tyder på att vi lever i en rätt romantisk tid. 

Populistiska politiker kommer undan med att sälja argument med känsla och övertygelse, medan deras välkammade motståndare envisas med att kontra med fakta. Karismatiska rörelser växer snabbast i den kristna världen. En studie från 2024 vid Uppsala universitet visar att fyra av tio svenskar tror på vidskepliga fenomen. 

Vibbar är inne. Kanske såpass inne att de snart är på väg ut. Eller så byter de bara skepnad. Den nyandliga kristallen läggs på hyllan för att ge plats åt en oura-ring. Som vore det annorlunda, att konsultera sin kristall i stället för en ring, kopplad till en app som i realtid berättar hur ens kroppsliga mätvärden säger att man borde känna. 

Men så länge världen går runt på idén att allt av värde är det som går att mäta och sälja, lär människor längta efter motkulturer. Köpa ikoner. Gå på retreater. Svinga rökelsekar, inte för att det är nödvändigt, men för att det är vackert. 

Ledamöterna på kyrkomötet förra veckan debatterade huruvida det ska gå att fråga en präst som söker tjänst om den viger samkönade par eller inte , och huruvida viljan att viga samkönade par ska vara en förutsättning för att inneha prästtjänst (ett drastiskt förslag som debatterades förvånansvärt lite). 

Det förekom idel romantiska känsloargument från ja-sägarna. "Det är goda vibbar" om alla viger samkönade, konstaterades från talarstolen. Det är en viktig symbolfråga, jublar många efter att motionen bifölls. Jesper Eneroth fortsätter motionera i samma fåra tills alla känner sig inkluderade, kommenterade han i Kyrkans Tidning. 

Det finns dels uppenbara problem med motionen: Att förslaget är överflödigt utifrån dagens ramverk. Att de utdragna debatterna om samkönade par ger sken av att de inte skulle vara välkomna i Svenska kyrkan i dagsläget. Att det i dagsläget inte finns några kända exempel på när det skulle ha uppstått problem. 

Johanna Andersson, Posk, förklarade från talarstolen hur hon, med snart 35 år präst bakom sig, har uttalat sig offentligen, och tydligt, kring sin vilja att viga samkönade par. Också på den tiden när det kunde betraktas som ett kontroversiellt ställningstagande. Ändå har hon aldrig fått frågan.

Pontus Adefjord, präst och regional missionsledare i Efs, medverkar i senaste avsnittet av  ledarsidans podcast Makten och härligheten.  Han tillhör den grupp präster som inte viger samkönade par. Han har heller aldrig fått frågan om att göra det. 

Å ena sidan en präst som gladeligen viger samkönade, men aldrig fått chansen. Hade det verkligen funnits brist på präster som gör det, hade  Andersson inte valts bort för att hon, som hon själv uttrycker det, "är tant". Å andra sidan att en präst som fattat beslutet att endast viga en man och kvinna till äktenskap inte behövt förklara för ett samkönat par att de måste hitta en annan präst. 

Det vill säga, å ena sidan en majoritet, präster som viger samkönade, som inte kommer in kontakt med en minoritet, samkönade som vill ha vigsel. Å andra sidan en minoritet, präster som viger samkönade, som inte kommer i kontakt med en minoritet, samkönade som vill ha vigsel. 

Så var i består problemet? Kanske inte i äktenskapsfrågan, utan i att Svenska kyrkan riskerar att missa målet. Kyrkomötets beslut och goda ställningstaganden osar sjuttiotal. En upptagenhet vid tomma symboler, tomma därför att sakfrågan är utredd, trots att människor behöver helt andra symboler av kyrkan idag för att känna att den är levande. 

Min övertygelse är att människor längtar efter ikoner mer än traktat. 

Men Sverige har ibland svårt att förstå mångfald. Att det går att dela liv också där det finns skillnader mellan gemenskaper, och skillnader inom gemenskaper. Att det kan finnas samhörighet också där det finns oenighet.

Att ett helgjutet andligt ledarskap kan komma i många skepnader. Även i de som kan tyckas obekväma. 

Fanny Willman, ledarskribent