Till försvar för allas rätt att tänka fritt om kristen tro

I don't believe in an interventionist God,
but I know, darling, that you do.
But if I did, I would kneel down and ask him
not to intervene when it came to you.
Will not to touch a hair on your head, leave you as you are.
If he felt he had to direct you
then direct you into my arms.
Into my arms, oh, Lord

Bok: Sju kristna dissidenter och deras tankar utanför boxen

Författare: Christer Hugo
Förlag: Proprius förlag

Hädar Nick Cave när han i sången Into my arms, ändå med viss reservation, uttrycker sitt tvivel över en Gud som detaljstyr människors liv trots den frihet och det förvaltarskap de är kallade till?

Hädar (numera tidigare) prästen Christer Hugo när han i en kort artikel i en tidskrift uttrycker samma tvivel? Ett tvivel som istället för en reservation förstärks av ett, som jag uppfattar, publicistiskt ”avsked” till Bibelns Gud. Finns det någon seriös teolog som menar sig äga en korrekt definition av Bibelns Gud?

Hur kan Gud tillåta detta?

Jag menar, hur mycket ingriper Gud just i mitt liv, av allt liv på jorden? I mina karriärval, misstag och min lycka? Vågar jag antyda att det är ett resultat av mina egna val? Att, helt enkelt, Gud inte främst har just mitt liv som främsta fokus?

När min pappa, som var präst, dog i cancer vid 49 års ålder var det många fromma som hälsade honom med den förtvivlade frågan; hur kan Gud tillåta detta? Det störde pappa, som på nåt sätt accepterat sitt döende. Och när mamma och jag samma sommar 1980 intervjuades av Sveriges Radio svarade mamma på frågan om det inte kändes orättvist: ”Varför skulle inte sånt här kunna hända oss? Det händer ju andra.”

Anmäld till domkapitlet

Christer Hugo blev för sina, möjligen väl svängiga, formuleringar anmäld till Stockholms domkapitel. Av en prästkollega dessutom, väl känd för sina svängiga formuleringar. Och jag fattar egentligen ingenting, möjligen för att jag enligt en av Hugos kritiker är en 90-talspräst med öppenhet och respekt för väl svängiga formuleringar kring den Gud som ändå är bortom människans definition.

Det är trist med prästkollegor som anmäler varandra till domkapitel bara för att kolla om de är kättare. Och märkligt. Hur många avkragningar skulle inte ske om alla teologiska kvällssamtal på prästmöten avlyssnades?

En del av kritiken mot Hugo tycks bottna i att han låter det personliga möta hans yrkesroll. Hjälp, hur många postuma anmälningar väntar inte då i arkiven? Och samtidigt, visst vill vi att präster ska våga vara personliga? Att människan ska skina igenom dogmatiken?

Nederlag för öppna folkkyrkan

Debatten kring Christer Hugos artikel är ett nederlag för den öppna folkkyrkan. Och teologin. Faktiskt. Om inte teologer vågar tala utan rädsla om Gud, vem ska då göra?

 Jag har fullt förtroende för Stockholms biskop och domprost, men förvånas över den självutnämnda teologiska domstol som, oväntat ska jag säga, under några veckor slogs om mediautrymme för att fördöma en möjlig kättare i Huddinge. En 65-årig präst som tagit sig friheten att tänka fritt om Gud.

Men jag förvånas inte av de som i olika Facebookflöden skickat digitala hånleenden och nedvärderande kommentarer om Christer Hugo, sannolikt utan att känna honom eller ha läst hans artikel. Och framför allt inte läst hans nya bok.

Varför så hånfulla?

Varför är vi i kyrkan så hånfulla mot varandra? Särskilt mot de som tänker annorlunda om det annorlunda och framför allt om den Annorlunde?

Men, nu har boken kommit! Den är utgiven på Proprius förlag med titeln Sju kristna dissidenter och deras tankar utanför boxen. Och jag säger det direkt - det en utmärkt och viktig bok. Den handlar nämligen om teologer och fritänkare som och av den religiösa makten på sin tid stämplats som okristna, okunniga kättare. 

Läsaren får möta de som författaren kallar sju kristna nytänkare: Maria Magdalena, Mäster Eckhart, Julian av Norwich, Hans Denck, Emanuel Swedenborg, Dorothee Sölle och John Shelby Spong. Personer som var för sig vågat tänka utanför boxen och gå emot dem som ansett sig ha tolkningsföreträde. Flera av dem har kallats kättare, några blivit förföljda och förlöjligade.

Lättläst sätt

Christer Hugo lyfter fram dem på ett föredömligt och lättläst sätt. Men ibland även kritiskt. Nu är han ironiskt och sorgligt nog själv en av dem. Tystad och förminskad åtminstone innanför den kyrkliga boxen.

Jag har som präst, om än med kantstött erfarenhet, försökt leva i boxen men samtidigt tänka utanför den. Vi är förstås många som försökt med den balansen. Några har slutat som präster, andra har fogat sig.

För egen del minns jag ett 90-tal när jag i Luleås lokala medier försvarade visningen av utställningen Ecce Homo. ”Vad skulle pappa Folke ha sagt” avslutade en prost ett anklagande brev till mig. Som att han visste nåt om den frimodighet min pappa gett mig i arv! Gud bevare alla präster från alla försök att skilja deras person från deras kallelse.

Hoppas boken blir läst

Jag hoppas Sju kristna dissidenter sprids och blir läst av många. Både av dem som trivs i den välstädade boxen, av dem som utövar sin andlighet utanför den och av dem som kanske i lönndom tänker de innanför-boxen-förbjudna tankar som Hugo beskriver. Både i sin form och till sitt innehåll är boken en inbjudan till gemensam reflektion som öppnar upp istället för att begränsa.

Det här kanske blev en väl slängig text, men jag ville skriva den som en protest mot det likriktade och som ett försvar för öppna, prövande samtal om Guds väsen och trons villkor. Jag börjar bli gammal och skriver med ett visst vemod. Men om nu ingen varken vill läsa eller lyssna till detta, det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande gråkall vind.

Mer hoppfull än Ted Ström

Fast jag är mer hoppfull än Ted Ströms rader. Christer Hugo, som jag inte känner, har klivit av rollen som präst. Men den kristnes frihet är lika stor med eller utan prästkrage.

Visst, en präst ska förväntas stå för en Gud som finns. Men i ett långt och ärligt prästliv ryms situationer när det är svårt att både känna och sätta ord på det. Människa först, kristen sedan som Grundtvig sa. Är det ok att som tredje led säga präst? 

Läs inte den här texten som ett försvar för kätteri. Läs den som ett försvar för allas, även prästers, rätt att tänka fritt och personligt om kristen tro. Och som en svag förhoppning om att vi, både teologiskt lärda och lekfolk, kan enas om att vi vet väldigt lite om Guds hemlighet.

Säg att det är så som den vackert tvivlande Nick Cave avslutar sin sång:

But I believe in love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you.