Lämna gnället satsa på det nya

Visst är det lätt att bli imponerad av allt kreativt och lyhört som händer ute i församlingarna. 16+konfirmationer, inbjudan till förutsättningslösa dopsamtal för nyblivna föräldrar som funderar på någon form av initiationsrit för de nyfödda, enkla drop-in-vigslar, På-jakt-efter-Det Heliga i kyrkorum och historia, kör- och musikaktiviteter som utgår från deltagarnas preferenser.
Men det jag främst fäster mig vid är en ny tonalitet. Den gamla grötmyndiga kyrkan börjar ge vika för en människosyn där det är människan vi möter som får vara myndig och bli tagen på allvar. En förutsättning för levande möten.
Visst är det lätt att ha synpunkter på besluten om ny organisationsstruktur. Mer centralisering och risk för maktmissbruk. Men kanske, kanske nu när besluten i huvudsak är tagna, ett gestaltskifte håller på att ske. Från fixeringen vid de yttre formerna till ett engagemang för innehållet.

Tänk om det blir mindre byråkrati och administration för de flesta, och faktiskt mer tid och inte minst lust att ägna sig åt det vi är till för. Levandegöra evangeliets kärleksbudskap i både ord och handling. Göra människor delaktiga, istället för till passiva objekt för de anställdas allt tröttare verksamhet.
Jag tror det behövs ett medvetet val. Det är lite för lättköpt att fastna i grinighet över förändringarna. Gnällspikarna och surkärringarna har länge tillåtits ta orimligt stor plats i vår kyrka. Utan att försöka psykologisera, är det en rimlig hypotes att bakom gnället ofta ligger ett missnöje med sig själv, sina egna felslagna ambitioner, och inte sällan uteblivet stöd och uppmuntran från omgivningen. Den yttre strukturen har varit den enda tryggheten, och när den ändras rasar den sista bastionen.

Här har alla goda ledargestalter i vår kyrka en verklig uppgift. Kyrkoherdar och biskopar, kyrkorådsledamöter och utbildare, liksom alla vanliga eldsjälar vi också har gott om. Dra med dessa som vi så lätt retar oss på. Visa dem respekt utan att behöva dela deras åsikter. De behövs och behöver få höra det.
Tidigt i prästutbildningen blev vi påminda om den heliga Andens roll. Men Anden hatar lättja och älskar idogt arbete. Om vi går in för att bygga kyrkans framtid av hela vårt hjärta – då är Anden också där. Jag kan redan känna hur det kvillrar i mig av förväntan på allt det nya som håller på att växa fram. Med Guds hjälp.
Lennart Koskinen