LEDARE. Just nu pågår ett politiskt tjuv- och rackarspel på många håll inom Svenska kyrkan inför den nya mandatperioden. Kampen är bitvis hård om de mest attraktiva förtroendeuppdragen och politiska oskulder kan häpna över de mindre sympatiska sidor som plötsligt framträder hos mer slipade kollegor.
Mot den bakgrunden känns det extra tilltalande med den hastigt tillkomna kompromiss, som möjliggjorde att den reviderade kyrkohandboken kunde antas med en stor majoritet. Det vittnar om förtroendevalda som kan se längre än till sina egenintressen och som förstår att ett brett stöd är nödvändigt för att handboken ska få så bra förutsättningar som möjligt, när den börjar användas i församlingarna i pingst.
När herrlandslaget i fotboll nyligen gick vidare till VM talades det om Miraklet i Milano. Kyrkomötets beslut om att anta den reviderade kyrkohandboken kanske inte kommer att kallas Undret i Uppsala än på ett tag, men med tanke på den storm som har kantat processen är det ändå lovande att reaktionerna efter beslutet tycks vara försiktigt positiva också bland en del av de största kritikerna.
Den enskilt viktigaste anledningen till det är förstås det fortsatta arbetet med den liturgiska musiken. Låt oss därför hoppas att resultatet av det inte bara blir en papperstiger, utan kan bidra till ett återupprättat förtroende mellan flertalet av musikerna och kyrkokansliet.
Sedan skulle det inte skada om de ansvariga för processen visar en större ödmjukhet efter att också den oberoende granskningen visade på stora brister i arbetet. Då kommer såren sannolikhet att läka ännu bättre.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR