Låt valet handla om andliga mål också

Vi kanske behöver påminna oss om att full religionsfrihet infördes i Sverige så sent som 1953. Under hundratals år gällde regeln Regio, eius religio i alla Europas länder. Härskarens religion skulle råda. Var kungen protestant som i Sverige skulle alla undersåtar också vara det.

Nyligen beviljades en afghansk flykting uppe­hållstillstånd i England, med hänvisning till religionsfriheten. Han hade blivit ateist och lämnat sin gamla tro. Ateismen uppfattades i det sammanhanget som en religion. I klarhetens namn borde vi kanske då ersätta begreppet religionsfrihet med det bredare ”trosfrihet”.

Vi har i vår tid, om än med en viss uppluckring, återinfört principen om regio, eius religio. Den faktiska regenten just nu, Fredrik Reinfeldt är offentligen ateist. Riksdag, regering och all statlig, kommunal och landstingsstyrd verksamhet präglas av den nya religionsfriheten och är, just det, fri från religion. Reinfeldt hotas inte av utvisning, åtminstone inte till Afganisthan.

Men är då inte också ateismen en tro? Luthers gamla beskrivning av gudstro var: ”En gud är den man väntar sig allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till. Hjärtats tro och förtröstan gör både gud och avgud. Det du fäster ditt hjärta vid och det du litar på, det är i verkligheten din gud.” Marknaden har i dag blivit ett autonomt och allvist subjekt med tydliga antropomorfa drag. ”Marknaden reagerar, gläds, hoppas och tror”. ”Tillväxt” är något vi fäster vårt hjärta vid och tar vår tillflykt till. Framgång, makt och egendom fungerar i Luthers mening som gudar. Den starkaste guden i dag är kanske ”Jag”, ”What’s in it for me” den vanligaste frågan.

Den jagcentrerade materialistiska ateismen har blivit ett trossystem bland andra. Men med skillnaden att det är den som är härskarmaktens religion och därmed gäller som det normala. Andra trossystem är mer eller mindre suspekta undantag, som i ”religionsfrihetens” namn inte förbjuds, men vars närvaro hänvisas till det privata rummet. Söndagen, den gamla sabbaten avsedd för andlig fördjupning, har blivit en fråga för arbetsmarknadens parter. Centrala kristna högtider som jul och påsk har kidnappats av Marknaden, i stort sett tömda på sitt kristna innehåll.

”Människan lever inte av bröd allenast”. Ett trossystem där ”Gud är större”, kärleken till nästan står i centrum och där verkligheten består av mer än det materiella, borde vara ett attraktivt alternativ till den officiella ”religionen”. Låt oss därför för både Människans, Skapelsens och Guds skull låta detta ”supervalår” handla också om de andliga frågornas betydelse för ett gott samhälle.

I religionsfrihetens namn.