Hybridkyrkan – det nya onormala

Jonas Eek, opinionschef

En aktuell bok beskriver livet efter coronapandemin i ett hybridscenario. Det är värt att reflektera över inför en höststart som på sina håll innebär en nystart. För i omställningen efter pandemin finns en hel del som talar för kyrkan.

En pandemi är inte slutet på historien. Där­emot lämnar kriser spår efter sig. Spår som kan visa riktning mot framtiden. Det är en av utgångspunkten för boken Corona Express. En liten bok om världen efter pandemin (Piratförlaget 2021), skriven av Kjell A Nordström och Per Schlingmann. Det är en liten skrift om stora frågor, i vilken författarna reflekterar över tillvaron och förutsättningarna efter coronapandemin. Därför är boken värd att uppmärksamma inför en stundande höststart, som i flera församlingar innebär en pastoral om- eller till och med nystart.

Hur ser kyrkan ut efter corona? Frågan är befogad. Pandemier riskerar nämligen att ta död på det som de flesta människor uppskattar och är gjorda för: att vara tillsammans. Och eftersom gemenskap också konstituerar kyrkan riskeras därmed kyrkans liv.

Bokens författare föreslår tre tänkbara scenarier för framtiden. Ett jojo-scenario, som innebär att vi snart kommer att komma tillbaka till hur det var före pandemin. Eller en håll avstånd-variant, som betyder att distans blir den nya normen. Eller hybriden, som är en blandform av de två övriga. Själva tror författarna på hybrid­alternativet.

Hybrider innebär att man gör både och. I de fall när fysiska möten ger mervärden kommer dessa att ske, trots kostnader och smittorisk. Men de kommer i hög utsträckning kompletteras med digitala plattformar. De digitala alternativen kommer därmed förstärka, förlänga och fördjupa möten och upplevelser. I arbets­livet kommer det som kan göras på distans att ske på distans. Kulturupplevelser och -konsumtion kommer att erbjudas i olika format, både fysiskt på plats och digitalt. Viruset kommer att finnas kvar och människor får vänja sig vid viruskontroller och tester. Livet i stort kommer att präglas av en ökad oro och oförutsägbarhet i – vad författarna kallar – ”det nya onormala”.

För kyrkans del är det därför läge att fundera över hybridkyrkan. Hur kan kyrkan vara kyrka på flera plattformar och, till de gamla sätten att mötas, också erbjuda andra plattformar och kanaler? För längtan efter gemenskap förvinner inte i och med en pandemi. Kanske är det precis tvärtom. Människans nyfikenhet och lust att komma samman ”är så oerhört mycket större än rädslan”, skriver Nordström och Schlingmann.

Kjell A Nordström och Per Schlingmann är aktuella med boken ”Corona Express. En liten bok om världen efter pandemin”. Foto: Anna-Lena Ahlström

I mångt och mycket är hybridkyrkan redan här. I KT (27/28 2021) läser vi om att de strömmade begravningarna är här för att stanna. ”Även när vi får samlas fullt ut kommer det att finnas anhöriga som vill vara med på ett hörn men inte kan vara på plats. Tekniken är här för att stanna”, säger Kristofer Runow som under pandemin strömmat fler än hundra begravningar. Från frikyrkan rapporteras om Hönökonferensens utveckling de senaste somrarna: från fullskalig, till digital, till hybrid (Sändaren 26 2021). Detsamma kan tänkas gälla konfirmandträffar och andra gudstjänster där digitala moment kan finnas kvar och komplettera fysiska träffar. Senast i helgen deltog jag själv i en hybridkonfirmation; några av sällskapet var på plats i kyrkan medan de flesta av oss följde konfirmationen digitalt.

Nordström och Schlingmann har tidigare, i boken Urban Express (2014), använt begreppet GUD i betydelsen den ”högst sekulära, men oerhörda kraft i form av Globalisering, Urbanisering och Digitalisering”. Dessa tre fenomen har format människors liv de senaste trettio åren. Nu har dock pandemin fungerat som en tidsmaskin. I en del fall har utvecklingen gått bakåt; globaliseringen och urbaniseringen har fått sina törnar. I andra fall har världen tagit kraftiga kliv framåt, inte minst vad gäller digitalisering. Författarna beskriver det som en digital tsunami: ”GUD har blivit guD”.

I en sådan utveckling kan somligt tala för kyrkan.

De bakslag som pandemin inneburit för globalisering och urbanisering innebär en ökad regionalisering. Resandet kommer att minska och förändras och stadsdelarna växa sig allt starkare, spår författarna. Det borde tala för en kyrka som framträder just lokalt och regionalt i församlingar och stift. Dessutom förfogar kyrkan i hela vårt land över lokaler som kan tänkas ställas om till att fylla post-pandemiska funktioner. Ytor behöver nämligen omvandlas på grund av nya behov och beteenden. Digitaliseringen innebär mer hemarbete, vilket i sin tur ökar behoven av de så kallade ”tredje rummen”. Platser mitt emellan hem och arbetsplats såsom coworking­ytor och kaféer, utrymmen för tystnad eller Zoom-möten, eller möjligheter för hemarbetande att få lunchgemenskap eller gemensamma fikastunder. Sådana behov borde kunna vara öppningar att knyta an till i arbetet med lokalförsörjningsplaner. Hur ser hybridförsamlingshemmet ut, ett tredje rum i och för församlingen där kontorshotell och fikarum erbjuds på dagarna och traditionellt församlingsarbete på kvällar och helger?

En annan bieffekt av den ökande digitaliseringen är att människor ännu mer värderar och uppskattar det som inte kan digitaliseras. Vi längtar efter att fysiskt komma samman. Visst borde en sådan utveckling tala för kyrka och kulturliv i stort. Kyrkans kännetecken handlar ju just om detta: rummet och riten, måltiden och mötet. Hybridkyrkan är viktig att fundera över, men endast som ett komplement och stöd till den tro och det liv som händer i riktiga livet (IRL).

Jonas Eek