Kommunikativa haverier i Svenska kyrkan måste få ett slut

Jonas Eek, opinionschef

För andra gången på kort tid havererar kyrkans kommunikation. Det behöver få ett slut, eftersom det är förödande när en organisation gång på gång behöver parera sin egen kommunikation.

”Man lyckas inte varje dag på jobbet”, sa Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö med anledning av att ett av stadens mer kritiserade nybyggnationer blivit både större och högre än planerat (GP 31/5). Det är ett bekvämt konstaterande av en tjänsteman, kan man tycka. Och det har kanske sin bäring också på några av Svenska kyrkans kommunikativa insatser under våren.

För en tid sedan blev det rabalder när kyrkostyrelsen levererade ett opåkallat remissvar avseende språktest för medborgarskap. Irritationen kom från flera håll. Den bottnade i sakfrågan, men framför allt i frågans hantering. Går det att tycka olika i Svenska kyrkan och vem uttalar sig egentligen i Svenska kyrkans namn? Reaktionerna var så starka att en handläggare på kyrko­kansliet tvingades gjuta olja på vågorna.

Någon månad senare var det dags igen. Det så kallade transbrevet, där omkring tusen personer inom Svenska kyrkan brev­ledes uttryckte stöd för transpersoner, väckte känslor. Återigen var det inte primärt sakfrågan som stod i fokus – det borde vara en fullständig självklarhet att Svenska kyrkan är en gemenskap där transpersoner kan finna stöd och livsmod. I stället är det frågans hantering som ännu en gång hamnar i centrum. På nytt var det en grupp människor som i officiella kanaler (Västerås stifts hemsida) uttalade sig i Svenska kyrkans namn, med följden att andra upplevde sig överkörda. Än en gång fick utspelet vanliga kyrkomedlemmar att undra om det finns plats för dem i Svenska kyrkan.

Det som verkligen stack ut denna gång var tonen i skrivelsen. I väldigt svepande ordalag identifierades medierna som ett problem, oliktänkande klassificerades som ”högerpopulister” och ifrågasättanden avfärdades som hat med ”sin näring ur några av mänsklighetens mörkaste sidor”. Men sådana enkla avfärdanden – som dess­utom på trumpistiskt manér klandrar media och stänger alla ansatser till samtal – imponerar inte. Alldeles särskilt eftersom frågan om könsdysfori tycks alltmer komplex ju mer man skrapar på dess yta.

Precis som i fallet med språktester tvingade debattens höga vågor kyrkan att agera. Västerås stiftsledning fick gå ut med förtydliganden om att brevets formuleringar inte var officiellt förankrade i stiftet och man tvingades be om ursäkt för den förvirring och otydlighet som uppstått. Samtidigt ligger brevet i skrivande stund kvar på Västerås stifts hemsida och så länge det gör det ligger det nära till hands att tro att stiftet på något sätt ger sitt godkännande.

Kommunikativt är detta ett haveri och inte värdigt Svenska kyrkan. Vad ska människor tro om Svenska kyrkan? Hur värderar kyrkan vad, hur och vem som kommunicerar i de officiella kanalerna? I vilken annan organisation tillåts kommunikationen löpa sådan amok?

Så har vi det rent själavårdsmässiga:

• Vad ska journalister tro – de som gör vad de kan och rapporterar om en svår och angelägen fråga för att skapa kunskap och samtal? Att i en tid och värld när den fria journalistiken på riktigt är hotad (se till exempel Helle Klein i DA 3/5 2019) tycker Svenska kyrkan, och drevar för, att publicistisk verksamhet är en del av problemet?

• Vad ska Angela Sämfjord tänka – psykiatrikern som behandlat ungdomar med könsdysfori, men som slutat på grund av det bristande kunskapsläge som råder och eftersom den psykiska ohälsa hon mött inom barntransvården ofta har andra orsaker (SVT:s Agenda 16/5)? Att Svenska kyrkan eller åtminstone ett av stiften tycker att hon med sin erfarenhet och kompetens uttrycker hat?

Denna typ av kommunikativa haverier är generande för oss alla inom Svenska kyrkan. Och förödande. De behöver få ett slut. Det här är betydligt allvarligare än en dålig dag på jobbet, för att parafrasera stadsarkitekten.

Jonas Eek

” På nytt var det en grupp människor som i officiella kanaler uttalade sig i Svenska kyrkans namn, med följden att andra upplevde sig överkörda.