Medlemsvård snarare än medlemsrekrytering

Jonas Eek, ledarskribent
Den excentriske prästen Johannes Krogh (Lars Mikkelsen) i danska tv-serien Herrens vägar smygdöper sitt barnbarn. Ett övertramp, som ändå andas välvillig desperation. Foto: Tine Harden/DR

Det är lätt att nedslås när man tar del av färsk dopstatistik. Förändringarna förskräcker i både omfattning och hastighet.

Men läget kräver mer av kreativitet och medlemsvård än av missmod och desperat rekryteringsiver.

I den lysande danska TV-serien Herrens vägar (DR/SVT) möter vi den excentriske prästen Johannes Krogh. Ett spår i den mångfacetterade handlingen rör svärdottern, som är ateist och motsätter sig att hennes barn ska döpas. Detta är så svårsmält för farfar prosten, att han smygdöper sitt barnbarn.

Det är naturligtvis ett övertramp, men gärningen andas också ett slags välvillig desperation. Krogh vill så gärna ge vidare det han har fått att förvalta att han inte kan tolerera när det avvisas. En välvillig dopdesperation som kanske speglar något av folkkyrkans kris.

För man kan bli missmodig när man tar del av nyutkomna Dop i förändring. En studie av föräldrars aktiva val och församlingarnas strategiska doparbete från kyrkokansliets enhet för forskning och analys. Kortsammanfattningen lyder: fler föds men färre döps. År 2005 döptes 64 procent av de födda; år 2018 var den siffran 37 procent. Det är ingen munter utveckling. Förändringen går dessutom fort. Rapporten inskärper att kyrkan verkligen står inför stora problem.

Det finns dock mer konstruktiva vägar framåt än desperation och förtvivlan. Örnsköldsviks församling och Märsta pastorat lyfts fram som två lokala sammanhang som lyckats vända de negativa siffrorna. Det som förenar de båda är medvetna strategier för doparbetet.

Dessutom visar sig praktiska faktorer vara avgörande som hur man kommunicerar om dopet, hur bemötandet av familjerna ser ut, hur dopgudstjänsten utformas. ”Generöst med doptider och möjlighet att låna lokal för dopkaffet […] enkelt att hitta information om dop och enkelt att boka och att man får snabb återkoppling från församlingens sida.”

Det är i mångt och mycket elementärt församlingsarbete det tycks handla om, vilket på en gång är provocerande och hoppfullt. Är det så att grundläggande pastorala förhållningssätt saknas på flera ställen är det beklagligt. Å andra sidan hoppfullt för då verkar det möjligt – ja, nästan enkelt – att vända siffrorna.

Krogh vill så gärna ge vidare det han har fått att förvalta att han inte kan tolerera när det avvisas.

Nu klämmer nog skon på fler ställen. Rapporten visar att det finns flera bakgrundsfaktorer som påverkar sannolikheten för att ett barn ska döpas. Därmed föreligger flera utmaningar att ta tag i:

  • Bostadsort spelar roll. Dop är vanligare i gles- och landsbygd än i storstäderna där relationen till den lokala församlingen är svagare på grund av inflyttning. Här måste storstadsförsamlingarna bli bättre på att bygga relationer och i storstäderna finns fortfarande resurser att satsa.
  • Föräldrarnas inkomst inverkar så att ju högre inkomst desto större sannolikhet för dop. Dopet riskerar alltså att bli en ekonomisk klassfråga. Att erbjuda lån av dopklänning och bjuda på dopkaffe och -tårta är möjliga vägar för församlingarna att proaktivt undanröja vissa hinder för dop.
  • Utbildningsnivån hos föräldrarna påverkar så att föräldrarna med treårig gymnasieutbildning är mest benägna att döpa sina barn. Föräldrar med lägre eller högre utbildning döper sina barn i mindre utsträckning. Detta kan ses som ett underkännande av kyrkans sätt att förmedla tro till grupper med olika ingångsvärden. Riskerar kyrkans tro och förkunnelse att isoleras till ett gymnasialt mellansegment utan öppningar åt andra håll?

Den bakgrundsfaktor som mest påverkar sannolikheten för att ett barn ska döpas är föräldrarnas kyrkotillhörighet, främst moderns. Därmed blir dopet en fråga inte bara om medlemsrekrytering utan om medlemsvård. Hur vårdar kyrkan sina befintliga medlemmar så att de väljer att döpa sina barn?

Det är problematiskt att hela 40 procent av kyrkans medlemmar upplever relationen till kyrkan som mycket svag eller obefintlig; endast 12 procent betraktar den som ganska eller mycket stark. Denna svaga relation till sin egen kyrka är inget annat än en pågående inre sekularisering som speglas i det faktum att på 1990-talet döptes 90 procent av medlemmarnas barn; år 2018 var siffran 67 procent.

Det är här, i kyrkans medlemsvård, som doparbetet måste ta sin början. Och då är det återigen fundamentalt församlingsarbete som gäller – att ständigt formulera och gestalta dopets evangelium i gudstjänst, undervisning och diakoni. Allt för att stärka människors relation till den kyrka som de själva är döpta i.

Men när rapportförfattarna då skriver att konfirmandtiden ”sannolikt” stärker känslan av anknytning till kyrkan är det en formulering som sprider sina tvivel. Det är en onödigt försiktig skrivning. För är det något vi verkligen vet – på både empiriska och erfarenhetsmässiga grunder – är det den stora betydelse som arbetet med konfirmander och unga ledare har för människors anknytning till Svenska kyrkan. Om inte den egna forsknings- och analysenheten är glasklar i detta avseende återstår väldigt mycket arbete.

Icke desto mindre är rapporter som dessa viktiga. Alldeles särskilt för att locka fram konstruktiva samtal. Och det finns flera goda idéer och erfarenheter runt om i kyrkan, inte minst bland kyrkomötets motioner. Hoppas några av dem beaktas. För läget kräver genomtänkt kreativitet, snarare än välvillig desperation á la Johannes Krogh.

Jonas Eek

Läs också:

Studie: Allt färre väljer dopet

28 Augusti, 10:03
De typiska dopföräldrarna bor utanför storstadsregionerna, har treårig gymnasieutbildning och högre inkomst. Och om mamman tillhör Svenska kyrkan ökar sannolikheten att barnet döps.

Taggar:

Medlemskap