Nollvision för Svenska kyrkan

Men än viktigare är att 50-årsfirandet av beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor uppmärksammas ute i församlingarna. För där läggs grunden till fortsatta förändringar. I gudstjänster, ungdomsarbete och oräkneliga möten i vardagen. Utan att för ett ögonblick lyfta ett uns av ansvaret från vare sig stift eller nationell nivå.

Det är också där de allra flesta präster uppger att de blir utsatta för diskriminering. I sin församling. På hemmaplan. Därför måste samtalen föras där. Vilka värderingar, medvetna eller omedvetna, spökar i just vår församling? Vad finns det för strukturer som behöver förändras? Och vad är vi bra på?
Det ser naturligtvis inte likadant ut i alla församlingar. Just därför är det angeläget att både vara lyhörd och självkritisk. Och på samma gång våga vara glad och stolt när det finns anledning.

Om tio år firar Svenska kyrkan 60-års minnet av beslutet 1958. Gör Kyrkans Tidning om sin enkät från i våras ska förhoppningsvis inte en enda präst behöva svara ja på frågan om hon upplevt sig diskriminerad det senaste året.
Det är en fullt möjlig vision för Svenska kyrkan. Och den enda rimliga.

Dag Tuvelius