Partierna i kyrkopolitiken påverkar på fler sätt än ett

Även inför detta kyrkoval har frågan om de politiska partiernas makt i kyrkan engagerat i sociala medier och på debattsidor. 

På ena sidan finns argumentet att det är bra för väljarna med en innehållsdeklaration på de nomineringsgrupper som ställer upp i kyrkovalet. Centerpartiet och Socialdemokraterna har värderingar som går att känna igen för fler än de allra mest kyrkopolitiskt invigda. Dessutom, påpekar debattörerna, blir inte en nomineringsgrupp som en gång varit politisk helt fri bara för att den klipper det formella bandet till partiet och börjar kalla sig något annat. 

På den andra sidan är uppfattningen att sekulära partier bör ha så lite som möjligt med kyrkans inre liv att göra. 

I detta nummer talar Kyrkans Tidning med Anna-Karin Hatt, partiledare för Centerpartiet och Lena Hallengren, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagsvalet tillika kandidat till kyrkofullmäktige i Kalmar. 

För dem är detta med politiska partier i Svenska kyrkan en lätt ekvation. De förklarar helt enkelt att deras partier ställer upp i kyrkovalet för att medlemmar i kyrkan som delar deras ideologi vill engagera sig i kyrkans beslutsfattande.

Men särskilt Anna-Karin Hatts ovilja att nyansera förvånar. 2023 lade nämligen Centerpartiets partistyrelse fram förslaget på stämman att lämna kyrkopolitiken. Tanken var då att låta förtroendevalda bilda en av partiet oberoende nomineringsgrupp.

Återigen blir det tydligt att sekulära politiker som får frågan om deras plats i Svenska kyrkan, sällan förmår försvara partipolitikens teologiska legitimitet som grund för Svenska kyrkans beslutsfattande. Trots att de själva har ett särskilt ansvar att erbjuda just en sådan förklaring. I stället kramar Hatt och Hallengren kärnan ur kritiken genom att framför allt betona att det är synd om enskilda förtroendevalda i deras led känner sig personligen påhoppade.

Men ett större problem än de politiska partiernas inflytande i sig, är att Svenska kyrkan har blivit så van vid sekulär politisk logik att det är svårt för många att ens föreställa sig ett annat sätt att formalisera beslutsfattandet. 

Det hörs när de som kampanjar använder andra partiers och gruppers inflytande som ett argument att rösta. 

Som om det inte var systemet i sig som först gjort det möjligt för extremistiska och nationalistiska intressen att få makt över kyrkan.

Det märktes när procentspärren, som gör det svårare för små nomineringsgrupper att bli representerade i kyrkomötet, röstades igenom. Den följer en parlamentarisk princip som ska göra det enklare att bilda regering. 

Som om Svenska kyrkan hade en regering.

Här kan man också nämna den historieskrivning som ger den sekulära politiken en större eloge än kyrkans inre liv för sådant som beslutet att låta kvinnor bli präster och samkönade pars rätt att gifta sig. Det man lätt missar är att besluten också föregicks av ett teologiskt momentum hos kyrkans egna. 

Som om de första prästvigda kvinnorna som hade kämpat för sin plats vid altaret inte skulle förfäras över den gängse bilden av att politiker satte dem där. 

Det senaste valet röstade över hälften av väljarna på partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper. Resultatet i sig är inte ett argument för att reformera systemet.

Men det säger något om hur många som ändå kan tänka sig det.

Fanny Willman, 
ledarskribent