Partistyrelser behöver folk som inte bara hummar med

De flesta politiska partier ser både demokratin och trosfriheten som grundläggande värden.
Att utesluta den stora gruppen troende från politiskt arbete skulle innebära att dessa värden fick överges. Att säga tro på vad ni vill, men då får ni inte vara med och ta ett ledande ansvar, är ingen trosfrihet.
Demokratin bygger bland annat just på att mångfalden ska få komma till tals, och inte bara på det rent formella att var fjärde år få lägga en röst på färdiga valsedlar man själv inte har kunnat påverka.

När det gäller kristna har alla partier hittills gett dem visst utrymme av just dessa skäl. Men, de som väljs in i partiernas styrande organ bör nog ta ställning i partiets hjärtefrågor. Dock inte självklart alltid humma med, då skulle ingen utveckling kunna ske.

I den nu aktuella filmen Lincoln demonstreras detta dilemma. Förespråkarna för slaveriet argumenterar för att de som anser att slavarna bör befrias ska uteslutas ur partiet eftersom de bryter mot partilinjen. Detta skedde dock inte, och vi vet hur historien slutade. Detta är en del av demokratins styrka.
Min slutsats är, att även personer med delvis andra uppfattningar än de gängse bör kunna väljas in i partiets ledande skikt om det demokratiska stödet är tillräckligt. Troende skall kunna ges ledande poster även i ett sekulärt samhälle.

Men gäller också det motsatta? Att politiker tar över kyrkans ledning. Vi ser i dag till exempel problemet med Sverigedemokrater, som på grund av det allmänt låga valdeltagandet får en position i kyrkomötet. Där kan de argumentera för en människosyn och etik som är totalt främmande för kyrkans trosinnehåll. Detta är ett större problem än en muslim i Socialdemokraternas partistyrelse.