Rusta lärarna för att stoppa mobbningen

Icke godkänt åt alla antimobbningsmetoder. Det blev Skolverkets underbetyg efter en forskningsgenomgång. En del vanliga metoder ökar till och med mobbningen i stället för att minska den. Därmed har vi ännu mer kunskap om ett lidande som drabbar 13 000 elever i svår grad och som många fler känner av. Ändå är vi villrådigare än någonsin.
Lärarna försöker lägga en värdegrund tillsammans med eleverna: här säger vi hej till varandra, vi lyssnar på andra och låter alla få vara med. När mobbningen ändå uppstår – och det gör den alltid – tillämpas diverse åtgärder för att stävja den.

Men hur mycket man än påminner elever om att vara schyssta mot varandra, så hjälper inte det om grundarbetet bland personalen är otillräckligt. Lärarförbundet har länge krävt att hantering av mobbning ska bli ett obligatoriskt inslag i lärarutbildningen, och det är verkligen på tiden. Men då får den inte bara handla om barn som mobbar barn. Sånt är förhållandevis lätt att identifiera. Utan också om de tysta, omedvetna signaler som vuxna sänder ut och som underlättar – eller försvårar – mobbning.

Ofta handlar det om bagatellisering. De vuxna ser och förstår men tycker inte det är så farligt. Skuldbeläggande av offret är inte heller ovanligt: Om den mobbade bara ändrar sig så slutar de andra att mobba. I detta ligger ett tyst godkännande som ligger snubblande nära "skyll dig själv". Och om den mobbade eleven uppfattas som konstig eller obehaglig av sina kamrater, är det tyvärr högst troligt att lärarna känner likadant.

Den vuxne måste bli medveten om och lära sig hantera sin egen låtgå-mentalitet och personliga antipatier. Gå i närkamp med frågor som: Vad gör jag om jag retar mig på en elev? Vad innebär det i praktiken att vi bejakar olikhet?
Frågan om mobbningens hantering handlar om att hjälpa de drabbade eleverna, men frågan är mycket större än så. Det är människosynen som står på spel. Vilka värden som förmedlas till det uppväxande släktet.
Svenskar är kända för att vara konformistiska. Vi har visserligen vant oss vid att barn kan ha många andra namn än Gustav och Emma, men när det gäller personlighet och kulturell bakgrund är det lika laddat att sticka ut från mängden som det alltid varit.

Vi behöver ta oss ur genomsnittlighetens tvångströja! För allas skull. Till detta krävs både rätt utbildning för personalen och tillräckliga resurser för att hinna iaktta och stödja det sociala samspelet i skolan. Och förskolan icke att förglömma. Det är där likriktningen, utfrysningen och trakasserierna börjar, även om det fortfarande är känsligt att tala om. Men där har den slimmade personalen sannolikt gjort att systemet sämre än någonsin tål ovanliga och ”osmidiga” barn. Resursbristen i skolvärlden är över huvud taget oroande, eftersom den bäddar för fler sociala störningar samtidigt som det blir svårare att hantera dem. Skolan måste få kosta för att tillägna sig den pondus som krävs för att förmedla både kunskap och värderingar.

Vi får aldrig vänja oss vid mobbningen i skolan. De åtgärder som sätts in nu avgör framtiden för barnen. Skillnaden mellan självkänsla för livet eller skadad för livet är stor.

Brita Häll

Rekyl: Bergspredikan och Luther – effektiva medel mot mobbning